Jag var en gangster

Den 5:e och sista artikeln i Exkriminell´s samarbete med www.jenslapidus.se  Den före detta gangstern/narkomanen har lämnat det aktiva arbetet i Kris-föreningen. Han lever idag hederligt/drogfritt och arbetar ideéllt för olika stödorganisationer och som stödperson. 

Vad är en gangster?       Medlem i en subkultur bestående av löst sammansatta grupperingar av människor, med ett gemensamt arbete/intresse av kriminalitet och droger. Medlemmarna byter med jämna intervaller grupperingar och bygger på så sätt ett stort kontaktnät av människor med de gemensamma intressena som värdegrund. De tillbringar dessutom många långa gemensamma år på institutioner/fängelser, där nätverket knyts samman och utvecklas.

Jag är född någon gång på 1950-talet i en liten stad i västra Sverige. Det första minnet jag har av någon kriminell var min morbror, min Gudfar; han höll mig när jag döptes.  

Han var i den tidens kriminella kretsar (fängelsekunder dömda till internering) känd som ”Baronen”, anledningen till det var att han gjorde en omfattande bedrägeriserie mot ”högreståndsfamiljer” i Sverige. Bedrägerierna gick till som så att han tillsammans med ett koppel flickor – dessa flickor skulle liksom ”smörja” hans blivande långivare – reste runt i landet. Han presenterade sig som en tysk Baron som under andra världskriget flytt från Tyskland. Anledningen till flykten var att han inte sympatiserade med nazisterna.    Detta tema var alldeles utmärkt väl formulerat och den svenska adeln föll som käglor för den väl artikulerande rysk/finska gangstern, som dessutom hade; den rätta preussiska högreståndsaccenten, i sitt tyska uttal.      Han behövde låna medel för att kunna återvända till det krigshärjade Tyskland för att ta sitt arv, familjens gods, i ”besittning”. 

Tillbaka till mitt minne: Jag var fyra år och höll min far och min Gudfar i handen. Vi väntade på att ett tåg skulle anlända till stadens Centralstation. I en del av tågets vagnar fanns finska flickor, de hade kommit till Sverige för att arbeta i stadens textilindustri.      Vid de samtal som följde kunde jag fatta så pass mycket att somliga flickor erbjöds en ”bättre” tillvaro än att arbeta skift på en skitig textilfabrik. Jag frågade min morbror ”varför har du så många fruar …”? Han svarade, ”det är för att jag bara har en lunga och kan inte arbeta, därför arbetar mina fruar åt mig …”    

Den typen av frågor upprepades under årens lopp och den typen av kryptiska svar återupprepades likaså. Enkelt och koncist, men det tog många år innan jag så småningom förstod innebörden i vad han egentligen menade?  En långsam inlärning,  Det finns inga genvägar!   Detta är den uråldriga modellen i denna subkulturs metodik för inlärning. Det finns inga genvägar! Du måste själv finna din väg, den ”rätta” vägen i denna värld av kriminalitet. Går du snett där, då går du vilse och då stoppas din bana. Det finns inga genvägar! 

Frihetsberövanden, åren gick fort, jag förhärdades och växte in i den kriminella världen. Jag fick hela tiden göra mina lärosteg, ett misstag leder till eget fängelsestraff.       Misstag som drabbar den egna kretsen är inte accepterade. Jag var väldigt vaken och fokuserad, jag hade tur eller så hade jag ”änglavakt”. Mina fel och brister drabbade ingen i min krets. Jag fick göra min tid på ”ungdomsvårdsskola”, drygt ett år. Jag fick göra mina ”fängelsevoltor”, sammanlagt cirka sju år. Jag förhärdades ännu mer och hade hela tiden en plats i den kriminella hierarkin. 

Knarket, centralstimulerande medel, det började på 60-talet med Preludin, därefter Fenmetralin och sedan Amfetamin. Knark, en metod att stimulera kriminaliteten och att ytterligare legitimera livsstilen och ta sin plats i den kriminella subkulturen.  

Brotten, på 60-talet inbrott, stölder, bedrägerier och narkotikabrott. På 1960-70talen ”bombades” trakten där jag bodde av narkotika, centralstimulerande medel. Det fanns hur mycket som helst. Jag hade i princip ”fri tillgång”.     Det blev ”krig” mellan olika rivaliserande grupper. Det blev otäckt, det hittades döda människor i skogarna. Somliga var inte ens ”saknade”.  

Dags att byta bransch. 70-tal, vi kände till varenda skogsväg i trakterna. Bank/Postrån, det var enkelt det gav snabba cash, det blev ett antal tills vi närapå ”torskade”.  

Dags att byta bransch. Sälja narkotika, det fanns en marknad, men man fick inte bli för ”stor”. Lagom tolererades. Bra med flera lokala aktörer med leverantörer från andra avlägsna orter. Svårare för polisen att hålla ”koll”. Blev för stor.  

Dags att byta bransch. Flera grova stölder, tillsammans med kriminella som jag presenterades för. ”Hej de e Baby, jag vill presentera dig för en förmåga. Han rör sig vant både bland katter å hermeliner”. Det blev flera stora stötar, vi åkte på turné tillsammans med turnéledare för beställda ”arbetsuppgifter”.   Åk dit, bryt, spräng och/eller packa det som ska hämtas, leverera och få betalt. Lätt som en plätt.  Torskade, har aldrig haft en målskamrat, då behöver man inte vara orolig för att det ska bli fel. Tog mitt straff, det ingår i den kriminella livsstilen. De e bara å vissla, bita ihop och se glad ut.

Dags att byta bransch. Bedrägerier, grova sådana. Mycket pengar, cash varje månad under flera års tid. Ingen att dela med, tappade fokus och knarkade alldeles för mycket. Månad efter månad, år efter år fyllde jag i en blankett, signerade den och väntade på avin med pengarna.        Det blev kaos och förfallet eskalerade. Jag var fast i min tro på min egen fullkomlighet, jag var torsk både på mig själv och på knarket. Ensam, totalt nerknarkad allt jag tog i mat, cigg allt smakade tjack, mitt svett som alltid rann ur mina porer var rent tjack. Jag var smal, fladdrig och hade inte ens förstånd att vara ”nojig”. Men en enda sak förstod jag, att; snart torskar jag.   

Garderade mig och mycket riktigt, blev hämtad av polis. Tidigt en morgon, två Ekopoliser med dragna vapen, med orden: ”God morgon …, nu har vi dig på minst fyra år så de e bara å packa å följa me här”. Garderingen lyckades, jag gick loss.   

Dags att byta bransch. Försökte, försökte och försökte igen, men inget fungerade längre. Alla sensationer hade tagit slut. De extraordinära verklighetstillstånden infann sig inte längre.            

Dessutom, mina nära och kära hade börjat tröttna på mig.   

Började leta efter nåt, men jag visste inte vad. Kanske, var det en möjlighet att kunna sluta?  Jag  hade precis muckat, påtänd och fulladdad med tjack och ytterligare 14 månader att göra, som låg hos Hovrätten, för tjack och vapen.   

Bara en tidsfråga innan jag ”flög” på nytt. Saknade beredskap, totalt nerknarkad, kaos och helt   utan framförhållning. Ett hekto tjack, en timme i taget och ytterligare år på kåken var vad som väntade. ­      DÅ;  kom ”Kusin” …  med en ny sensation!!  HÄHÄHÄ  -Tjjjenaaaa, kusiiin! Va faaan håller du på me? Åk å lämna tillbaka tjacket, Gå å lägg dig å sov, å sen kommer du ner till KRIS.   

Den stora, starka, elaka, tokiga, galna och superkriminelle gangstern …, en mycket god gammal vän i gangstervärlden. Jag kände inte igen honom, lugn, stabil, trygg och nyktert leende sa han; ”kan jag så kan du”.         Då slog det mig plötsligt, det är detta jag har letat efter. Nu har jag chansen, tar jag den inte nu kommer den aldrig igen.                                               Jag frågade?      Han berättade!       Jag nappade.   

Jag slutade att vara gangster december 2005. 

exkriminell

Jag var en rånare

Här reportage nr fyra av fem i serien där exkriminell samarbetade med www.jenslapidus.se Här porträtteras en av de tyngre unga rånarna i Sverige på sin tid. Ha en omtumlande läsning. För ordningens skull vill jag bara påpeka att rånaren nu lämnat den organisation nedan. Numera arbetar han framgångsrikt i en liknande organisation. Han är fortfarande hederlig/drogfri.

Tja, jag är född i en förort till en stad någonstans i Sverige, nån gång i slutet av 1970-talet. Min morsa var bara 20 år när jag föddes och hon hade väl inte lekt färdigt själv. Hon fick det i alla fall jävligt jobbigt med mig. Jag var mycket ensam de första åren i mitt liv, jag började elda och rymma hemifrån, jag klottrade och protesterade genom att göra saker jag inte fick göra. Jag hade väldigt svårt för att sitta stilla och det gjorde att lärarna inte visste vad de skulle göra med mig, deras metod för att få mig lugnare var att flytta mig från 1:a klass till en 4:e klass där jag skulle sitta och ha lektioner. Å de funka ju inte alls, mellan 1:a och 3:e klass flyttades jag runt mellan sex olika skolor i och runt förorten där jag bodde.

De enda gångerna då jag var lugn och harmonisk under min uppväxt var när jag fick vara hos mormor och morfar. Hos dem fick jag mycket kärlek och värme det är så jag mindes det att vara som en del i en familj. Min morfar och jag var mycket ute och fiskade och de visade mig hur det skulle kunna vara att ha en familj.

När jag var nio år orkade morsan inte med mig mera. Jag placerades i en fosterfamilj, och det var tungt. Jag åkte ifrån betongförorten och hamnade i ett radhusområde, hos en familj som hade tre egna barn. De gjorde säkert sitt bästa för att jag skulle ha det bra men det var svårt att se dem som min familj, jag hade svårt att slappna av. Men jag lyckades i alla fall stanna hos dem tills jag var 15 år och hade då klarat av grundskolan hyfsat. När jag bodde hos dem tog jag mig min första fylla, då kände jag mig avslappnad för första gången sen jag kom dit och det var lättare att snacka med tjejer.

Jag flyttade hem till morsan igen och började på gymnasiet, jag skulle bli kock. Det var bra på gymnasiet tyckte jag, men där började jag röka hasch och umgås med äldre kamrater. Vi slogs mycket, var med tjejer, höll på mycket med skadegörelser och så söp vi. Jag blev för det mesta dyngrak.

Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år, hyrde en lägenhet tillsammans med en polare. Men jag fortsatte att begå en massa brott och det dröjde inte länge innan jag vart kickad från skolan. Sen träffade jag en annan grupp polare, vi var fyra stycken och jag var väl den som var drivande i den gruppen. Jag tyckte att vi hade en schysst sammanhållning, men efter ett tag när vi hade gjort en del brott och ett rån tillsammans, visade det sig att det bara var jag som gick vidare in i kriminaliteten.

Rånet ja, mitt första. Vi planerade det tillsammans, en livsmedelsbutik, och när vi gjorde det var jag livrädd. Det var väl adrenalinet som gav den känslan, men när vi hade klarade av det ”kickade” jag rejält. Jag blev kung, hade pengar och bestämde mig där och då för att jag skulle bli kriminell. Ja, det var väl där jag bytte inriktning i livet. Jag började planera för mina brott. Jag åkte fast första gången för grov stöld och misshandel. Jag hade snott nycklarna till ett kassaskåp och senare så gick jag in och rensade det. Men som sagt, jag torskade. Anhållen och häktad i två veckor, jag var 17 år då och upplevde det som jävligt tufft. Jag beslutade mig för att detta vill jag inte ha i fortsättningen. Jag fick inget frihetsberövande straff och det tog bara en halv dag så var jag ute med polarna igen. Det går snabbt att glömma eländet av att sitta häktad och de löften man ger sig själv. Men jag visste inget annat.

Sen gick det snabbt att gå in i den tunga kriminaliteten. Jag började med amfetamin höll på ett halvt år sen bytte jag drog till ”roppar” (Rohypnol) i ett halvår, sen extacy och jag ”kickade fett” på drogerna. Men drogerna gjorde att jag drog mig undan från de sociala kontakterna, jag kände mig rädd och otrygg och fick en känsla av avund på människor som hade bra sociala relationer. Men jag slutade inte knarka och gick vidare in i kriminaliteten.

Det blev flera grova rån, postkontor, banker och värdetransporter. Jag var bara 21 år och hade mer pengar än jag klarade av att göra av med. Jag var kung, gick på krogen och levde rövare. Min tjej fick uppleva en hel del elände, hon fick se mycket skit. Men jag var fast i den kriminella världen och tyckte att det var en schysst sammanhållning. Jag fortsatte och körde på stenhårt och när jag åkte fast så var det rejält. Tre grova rån.  

Jag hade ju aldrig setat i fängelse och häktad hade jag bara varit en gång tidigare. Jag tyckte att det var jävligt jobbigt och tog nya beslut där uppe på häktet. Jag var ju häktad med restriktioner och på sätt och vis tyckte jag att det samtidigt var skönt, kunde äntligen plocka av mig den där stenhårda ”masken” som jag ständigt gick omkring och bar på. Jag tog ett nytt beslut att; nu får det vara nog.

När jag kom till fängelset, domen blev 3 år, klarade jag inte av att hålla mitt beslut. Det blev ”mask på” och tuffa attityden, allt vi snackade om under de där två åren jag satt var gamla brott och att planera för nya brott.

Det var jävligt ”beige” att sitta inne och för att kunna hålla upp varvet var de, det snacket som gällde. Under tiden som jag satt lyckades jag komma in i permissionsgång. Jag blev också far till en son. Lagom till förlossningen lyckades jag få en särskild permission och var med när min son föddes.

   Men jag fattade inte allvaret med att jag blivit far. Jag tyckte att jag var jävligt duktig och att jag skötte mina permissioner bra, när jag i själva verket bara var hos min son en timma. Resten av permissionstiden var jag ute och planerade för nya rån. När jag kom tillbaka till fängelset var jag fulladdad med knark, men jag lyckades trots allt få till en paragraf 34 placering som det hette på den tiden. (P56, vård utanför anstalt, vårdvistelse).

På behandlingshemmet skulle jag börja snacka om mina känslor, det var jävligt svårt, jag var för det mesta bara tyst. Men jag märkte något hos mina kamrater som var där, det fanns något i deras ögon. Jag tror att det var ärlighet, lycka och harmoni, kanske ville de verkligen lägga av? Men jag fattade inte. Jag var så full av hat mot samhället, och auktoriteter.

 Jag muckade och lämnade behandlingshemmet. När jag gick sa min behandlingsassistent att det skulle gå åt helvete, hon visste ju att jag inte var redo.  Mina polare och jag körde på med nya rån, det blev mycket våld också. Jag sökte upp problemen och jag var väldigt lättkränkt, då vart lösningen våld. Egentligen var det bara jag som var väldigt liten.

Jag var ute sex månader och det var knark och rån hela tiden. Vi hade ju polisen efter oss som spanade och så slog de till när vi skulle göra ett nytt rån.   Jag fick tre och ett halv nya år plus att jag hade ett år kvar på det gamla straffet. Efter den domen blev jag häktad igen, misstänkt för ytterligare rån, då blev det häktning med restriktioner och jag kunde äntligen släppa av mig ”masken” igen. Jag rannsakade mig själv och kom återigen fram till att det inte var det här jag ville. Jag fick ytterligare tre och ett halvt år.

Åtta år, jag hamnade på Kumla först, sedan Mariefred, Hall och Malmö kåkarna. Jag hade det jävligt jobbigt och i vanlig ordning dövade jag med knark. Det blev en hel del våld på anstalterna också. Sista året var verkligen mörkt, jag kände mig kränkt och funderade hela tiden på hur jag skulle kunna hämnas.

Jag fick också suicidtankar, vad innebar mitt liv? Då började jag prata med en psykolog och gå några av de program Kriminalvården erbjuder. Men det var halvhjärtat, halva jag ville leva som en bandit och resten ville inte.   Jag funderade mycket om vad jag egentligen ville med mitt liv och i den vevan kom jag ihåg ögonen och det ärliga uppsåtet jag tyckt mig se hos mina kamrater på behandlingshemmet jag varit på. Åtskilliga av dessa hade ju faktiskt lyckats med att förändra sina liv.

Jag sökte och fick en ny P34:a till en behandling. När jag var där gick jag in med 100 procent för en förändring och mina kamrater ville verkligen att det skulle gå bra för mig.     Jag märkte att de började lita på mig, tillit är något som stavas på samma sätt åt båda hållen och jag började lita på dem. De gav mig en chans och jag började kunna prata om mina känslor.

   Självhjälpsgrupperna AA, NA och DAA var något jag tvingade mig att gå på första gången på behandlingshemmet men nu gick jag in och lyssnade och fattade att det var ärliga människor som satt där och berättade om sina känslor.  Jag gick på flera möten om dagen de första sex månaderna, nu går jag ungefär tre gånger i veckan. Mötena och mitt jobb på den KRISavdelning, någonstans i Sverige som jag arbetar på, är väl huvudorsaken till att jag fortfarande efter drygt ett och ett halv år fortfarande är drogfri och ärlig/hederlig.

   Nu vet jag vem jag är och känner mig själv. Jag gottgör dagligen för att kunna betala av den skuld och skam jag orsakat i mitt tidigare liv, jag träffar min son och han är verkligen ett lyft för mig.

   Jag jobbar med mig själv som fan och går på massor av anstalts- och häktesbesök, håller föreläsningar och tar mitt ansvar för att hjälpa andra som vill ha en förändring i sina liv. Att kunna gå på anstalter och berätta för de frihetsberövade när de är som mest motiverade är något som jag av erfarenhet vet är väldigt effektivt. Det är när man är häktad som man är redo för en förändring och det är då jag gör mitt viktigaste jobb både för dem och för mig själv.

Exkriminell

Jag var en yrkestjuv

Här är den tredje artikeln i intervjuserien med kriminella som valt att leva hederliga liv efter att under stora delar av sina tidigare liv levt som kriminella drogmissbrukare. Serien initierades genom ett samarbete mellan  www.jenslapidus.se och exkriminell. Personen i reportaget har tillfrågats om sin medverkan i bloggen och har inget att invända. För ordningens skull skall tilläggas att den intervjuade nu har lämnat föreningen och gått vidare ut i samhället hederlig och drogfri.

 Jag är född och uppvuxen i Huddinge i södra Stockholm, i början av 1950-talet. Den första kontakt jag hade med kriminalitet var faktiskt genom en granne till mig som var polis. Han var övervakare åt den kände ”Tumba-Tarzan”, en mycket omskriven småtjuv som höll sig undan i skogarna runt Södertörn i Stockholm. ”Tumba-Tarzan” blev en tidningsföljetong när han bland annat ”kapade” två polishundar som polisen släppte för att spåra honom. Han tog helt enkelt hand om hundarna som sina egna och poliserna vart naturligtvis skitförbannade på honom. Ja, i alla fall så var min granne övervakare till denne ”Tumba-Tarzan” och han berättade en del historier om honom. Denne granne var en snäll människa och han var omtyckt både bland bovar, allmänheten och av sina kollegor.

När jag var i 12 – 13 årsåldern, så busade jag och tre fyra kamrater till mig runt i kvarteren och vi hade skaffat oss ett källarförråd där vi höll till. En dag när vi satt där nere och planerade bus, så kände vi att det luktade kraftigt av vin nere i källaren. Vi sniffade oss fram till rätt förråd och det visade sig att förrådet var fullt av vinpavor. Vi bröt upp förrådet och snodde pavorna, senare visade det sig att det var min granne polisens förråd. Han kom naturligtvis på att bland annat jag hade varit med och snott vinet. Det blev ingen anmälan utan polisen sa att det där skulle vi inte göra om för nästa gång kunde det sluta riktigt illa med fängelse och så vidare. Men vi gav oss inte, det var spännande att göra inbrott och det blev ju inga konsekvenser.

Karusellen hade satt igång. Vi var sju-åtta grabbar i 12-14 årsåldern som höll på och vi gjorde så pass mycket brott att; när vi senare åkte fast blev vi kända som ”Huddingeligan”. Det vart skriverier i tidningarna och ”barnavårdsnämnden” kopplades in. Det rullade på med en massa inbrott, skolan skötte jag inte. Fick gå om åttan på grund av att jag låg på sjukhus stora delar av terminen. Hepatit A, så kallad ”orienterargulsot”. Helt otroligt och det var innan jag hade börjat knarka. Jaja, sån’t e livet. Efter det så gav jag fan i skolan, det var mera spännande att bryta.

 När jag var 16 år satt jag på Hammargårdens ungdomsvårdskola som det hette på den tiden. Senare ändrade de namn på inrättningarna till ”yrkesskola”. Å de va ju passande, där fick man lära sig av likasinnade att brott lönar sig. De va väl där nån stans som min bana som yrkestjuv vart utstakad. När jag var 20 så blev jag utskriven från Hammargården, då hade jag åkt ut och in under fyra års tid. Varje gång jag var ute så blev det nya inbrott och sen direkt tillbaka till Hammargården.

20 år och en fullfjädrad yrkestjuv, det hade blivit mitt jobb. Jag försörjde mig på att göra inbrott. Med tiden så började jag också att planera mina inbrott, det var lika spännande att planera brytet som att utföra det. Och känslan när jag hade lyckats, den låg i nivå med knarket, ja det var en rejäl ”kick”. ”Kick” ja, ”flower power” tiden började omkring 1966. Hela min klass rökte på, det var inget märkvärdigt tyckte vi och ingen reagerade ju. Det var ett relativt okänt fenomen. Samhället blev ju taget på sängen. Men för mig kom det riktiga undret när jag ”knaprade” Preludin första gången, 66-67 nån gång, jag vart ”torsk” direkt.

Efter ett halvt år satt jag med sprutan i armen, sen vart det full fart framåt. Det vart amfetamin för hela slanten, ojojoj vilken ”torsk” jag var under alla dessa år.

 Men konsekvenserna hade ju redan infunnit sig, de första redan när jag var 16 och mer skulle det bli. Förutom ungdomsvårdsskola under fyra år, så blev det också nära 11 år på kåken. Alltid dömd för grova stölder. Konsekvensen av sättet jag valt att leva mitt liv blev att jag fick sitta i fängelse.

Jag kan inte påminna mig om att jag reflekterade så väldigt mycket över dessa konsekvenser. Jag levde mitt liv som yrkestjuv och kan man inte ta straffet när man torskar så ska man inte heller göra brottet, det var väl ungefär så jag resonerade. Men jag måste ju erkänna att det inte är något för ”duvungar” att sitta på kåken. Det är tråkigt och förnedrande, man blir fråntagen all personlig integritet. Man är helt och hållet utlämnad till personalens nycker. De skiter totalt i en, de allra flesta går bara runt och är jävligt rädda.

Men med tiden så lär man sig att sitta av straffet också. Man sväljer och biter ihop och väntar på muckardagen. Då ska man minsann gå ut och ta sig en rejäl ”rökare” tillsammans med den där toppentjejen. Å så går det åt helvete med de planerna, eftersom man e så jävla ”maxad” att man inte kan visa sig bland folk de första tre dagarna. Efter tre dagar är man inte direkt intresserad längre för då är pengarna och tjacket slut så då måste man börja jobba. Jaja, de e inte lätt att vara tjuv inte.

 Jag satt häktad på Kronoberg när ”pliten” kom och frågade om jag ville komma ut ur cellen en stund, för att snacka med några före detta kriminella som var på besök uppe på häktet.

– De kommer från en organisation som heter KRIS, sa han. Kriminellas Revansch I Samhället. Kan väl gå ut och se vad det är för några figurer tänkte jag, det är ju alltid rätt skönt att göra något omväxlande när man sitter häktad. Att sitta häktad innebär att man är inlåst i sin cell 23 timmar per dygn, du får om du vill, ta en promenad i en ”tårtbit” uppe på häktets tak under en timme per dygn. En ”normal” häktningsperiod är cirka 1 månad, under den tiden ska utredningen om ditt brott vara klar och domstolen ska ha dömt dig till ditt straff. Sedan sitter man kvar i häktet tills man blir placerad på något fängelse. Ibland kan däremot häktesperioderna bli väldigt långa, för tillexempel sådana som åkt fast för grova narkotikabrott kan häktesperioderna bli över ett år.

 I alla fall så klev jag ur cellen och in i ett besöksrum där några från KRIS satt och de bjöd på fika och kaffebröd. De berättade att KRIS är en organisation som ställer upp för kriminella/drogmissbrukare som har tröttnat och som önskar en förändring i sina liv. Det är ju så att många inte reflekterar över sina liv eftersom det är näst intill omöjligt att ta sig ur ”ekorrhjulet”, man måste ha något annat att göra än att bryta och knarka för att överleva.

Det där andra man måste ha att göra, det är ju en så avlägsen sak att den i princip är omöjlig att uppnå. Men KRIS kan om man är seriös faktiskt hjälpa till att hitta det där avlägsna något som är så totalt okänt och ouppnåeligt för alldeles för många människor som år efter år åker in och ut på kåken, dömda för nya brott.

Jag hade fått min första inblick i att det kanske skulle kunna vara möjligt för mig också att kunna förändra mitt sätt att leva mitt liv.

 När jag sedan satt av mitt straff på fängelset i Österåker så fortsatte det att komma besökare från KRIS. Jag gick länge omkring där på fängelset, några år faktiskt, och funderade om detta kanske skulle kunna vara något för mig. Jag skötte mig, tog inget knark och uppträdde korrekt mot både mina medfångar och mot fängelsepersonalen. Till slut så tänkte jag att; va fan jag kan väl ge det där jävla KRIS en chans dådå.

Nu efter två år och åtta månader så har jag förstått att det inte var det där jävla KRIS jag gav en chans. Det var faktiskt mig själv jag gav denna chans.

Jag har upptäckt att det här livet som jag lever nu, utan kriminalitet och knark, faktiskt är bättre än mitt tidigare liv. Jag trivs med min nya tillvaro och är faktiskt nyfiken på varje ny dag. Jag har funnit nya vänner i den här organisationen som är likadana som jag; före detta kriminella som lever sina nya liv helt utan droger och kriminalitet.

Och det fungerar.

Exkriminell

Jag var medlem i ett kriminellt MC-gäng

Återigen en av de artiklar, om kriminella som har lagt av med droger o kriminalitet, i det samarbete jag hade med Jens Lapidus inför boken ”Aldrig fucka upp”.

För ordningens skull vill jag påpeka att personen i denna artikel har lämnat Kris och numera tillhör en annan liknande förening.

 

Jag är född och uppväxt i en liten by i Dalarna i slutet av 1960-talet. Jag började stjäla när jag var åtta år. Det började med godis men ganska snart så stal jag saker som jag kunde sälja.När jag var 12 stal jag verktygslådor och när jag märkte att det var bra betalt började jag stjäla hela vagnar. Det var låsta verktygsvagnar som står på byggen och i dessa vagnar har hantverkarna alla sina verktyg och maskiner. Bra betalt, fy fan vad jag stal.

   Så där höll det på hela tonåren fram tills jag var 17 år, då kom jag på nåt helt annat.

Till saken hör att jag är en stor jävel. Lång, över två meter. Tung, cirka 140 kg, de ni. Å jag har varit stor till växten hela mitt liv, å elak. Jag var så jävla stor å elak så det fanns ingen som ville slåss med mig.

 Mitt ordspråk var: ”När nävarna tar vid, tar förståndet slut”.

 Därför var det ganska lätt för mig att byta bransch. Jag behövde bara visa mig så fick jag som jag ville. Jag sa alltså till dem som stod vid nöjesattraktionerna vid parkerna och de turnerande tivolina att; nu e’re så här alltså, att jag ska ha hälften av det som ni stjäl ur kassan.Dom stal och jag tog hand om pengarna, det blev en del kan jag lova. Det där organiserade jag ganska bra tyckte jag, det var en form av utpressning och eftersom de stal så kunde dom inte sätta mig på nåt. Dom fick ju hälften av pengarna, hehe.

  Men, så där kan man ju inte hålla på allt för länge. Så efter nåt år så packade jag mina trunkar och for iväg till en lite större stad i västra Sverige.Väl där började jag röka hasch. Å så gjorde jag en del inbrott också. Det ena gav det andra å snart var jag igång med knarkandet, det vart tjack. Å så kom jag på att det var lättare att tjäna pengar genom att följa med folk som skulle göra affärer. Ja, som uppbackning då alltså. ”Torped” kallas det visst.

Jag har ju alltid varit sportintresserad och var ju själv intresserad av att träna. Det ligger ju i sakens natur att eftersom jag var intresserad av kampsporter och särskilt då Thaiboxning, så blev det så klart denna sport jag förkovrade mig i.

Sedan då, så flyttade jag till Stockholm och det var där jag kom i kontakt med ett kriminellt MC-gäng. Men innan dess så jobbade jag som dörrvakt vid en del krogar inne i stan. På fritiden sålde jag ganska mycket hasch nere vid Kungsträdgården, efter ett tag så sålde jag tjack också. Kunderna hittade jag ganska ofta i dörrarna.

 MC-gänget ja, det blev ju så då att jag gick med dem ut på verkligt grova kriminella grejer. Det var indrivningar, utpressningar, misshandel ja det var verkligen organiserad brottslighet det handlade om. Det slutade med att jag blev skjuten, å det var väl då jag kom på att jag inte var odödlig direkt. Jag drog mig ur gänget, men fortsatte med grov brottslighet tillsammans med ”vanliga” kriminella. Det blev försäljning av ganska stora mängder Rohypnol och så sprängde vi en del bank- och bankomatboxar. Mellan varven tog jag ”svåra” dörrvaktsjobb. Det var på ställen i jävligt stökiga miljöer där verksamheten var på väg att spåra ur. Jag fick uppdragen för att lugna ner klimatet på dessa krogar.

Ja, så där såg mitt liv ut ända från barnsben fram till dess att jag blev far för ett antal år sedan. Det handlade om grov brottslighet på heltid och det är ta mig fan ingen jävla barnlek. Det är jävligt tufft och ska man ha en chans att överleva i den världen då måste man vara jävligt elak. Ja, som sagt var, jag blev far och då fick jag en rejäl tankeställare att förändra mitt liv. Jag ville börja åka ”snälltåg”. Men det går inte alltid som man vill, det är inte så jävla lätt att bara hoppa av. Det måste till förutsättningar för att man ska klara av det och jag är ingen jävla ”trollkarl” som kan trolla med knäna. Så i stället för ”snälltåg” vart de X2000 och de me en jävla fart.

Ytterligare tio år passerade revy och jag vart ”toppspeedad” hela resan, ända tills tåget spårade ur. Jag torskade, enda gången jag torskat under min kriminella karriär. Grovt vapenbrott och dömd till fängelse. Det var inga problem för mig på kåken. Tänk dig själv, när det kommer 140 kg drygt två meter över marken med bar överkropp fullgaddad med personliga gaddningar. Jag hade kunnat vara kung om jag velat, men jag ville inte.

Jag ville inte ha det här livet, jag började tänka på mitt ”snälltåg” igen.

 På kåken träffade jag en besöksgrupp från KRIS, det var den knuff jag behövde för att komma ur min värld av grov kriminalitet, knark, elände och död. Jag började sköta mig på ett korrekt sätt inne på kåken. Man behöver inte ”slicka röv” som många tror, vad det handlar om är att helt enkelt uppträda korrekt mot sina medfångar och mot plitarna. I gengäld får du motsvarande korrekthet från deras sida gentemot dig. Vanlig enkel hederlig respekt alltså, ge respekt och få respekt. Utan våld och annan jävla skit.

 Jag muckade till en lokal KRISförening någonstans i Sverige, nu har jag en egen lägenhet, ett jobb och det bästa av allt; jag träffar mina barn regelbundet och har en återupprättad normal social status.

Nu e’re spårvagn, ånglok och modelljärnväg som gäller.

Exkriminell

Jag var en bandit

Denna text skrevs med anledning av ett samarbete med Jens Lapidus för dennes hemsida. Jag valde att intervjua fem personer anonymt. Jag har naturligtvis frågat de intervjuade om deras samtycke till publicering av texten på bloggen.

För ordningens skull bör jag nämna att den anonyma person jag här intervjuat numera tillhör organisationen; X-cons.

Jag är född i mitten av 70-talet och uppväxt med en alkoholiserad mor som dessutom var amfetaminist. Mina föräldrar skiljde sig när jag var ett år, anledningen var att hon hade återupptagit sitt missbruk.

   Morsan och jag flyttade till ett miljonprojektområde och hon fortsatte att missbruka, både alkohol och amfetamin. Jag fick klara mig mycket själv, ibland tog snuten morsan och det kunde hända att jag fick sova i trappuppgången. När jag var sex år plankade jag på tunnelbanan in till sta´n, där gick jag omkring och fick lära mig hyss av äldre kamrater som tog hand om mig.

   När jag var liten var morsan ihop med olika killar. Jag såg en del riktigt otäcka saker, ett par av de händelserna har satt sig djupt i mitt minne. Bland annat att två av de som hon umgicks med blev mördade. Vid det ena tillfället såg jag till och med spåren av mordet. Jag såg aldrig den döde, de han stoppa mig innan, men han låg död bakom soffan i vardagsrummet och jag såg en jävla massa blod.

   När jag var sex år började jag elda. Jag tände eld på morsans kompis hus. Då försökte socialen ta mig, men morsan gömde mig hos morfar. Socialen hittade mig till slut och då vart jag placerad hos en fosterfamilj. Där var det väldigt tufft, de hade två egna barn och för mig var det speciella regler som gällde, jag var ju okontrollerbar.

   De gav mig ingen kärlek och inga egentliga förebilder. Jag fick helt enkelt försöka överleva och fortsätta att försöka ta hand om mig själv.

  

Efter ett tag kom farsan och hälsade på, han tyckte att det var för jävligt att jag hade det så svårt så jag fick flytta hem till honom och hans familj. Helt plötsligt släpptes alla hårda regler, jag fick en familjetillhörighet och två systrar.

   Skolan började gå ganska bra, det var lite bråk och jag uppträdde väl lite hotfullt så de andra ungarna lät mig vara ifred.

   Spriten kom in i bilden när jag skulle åka och hälsa på morsan, hon höll ju fortfarande på och söp och knarkade. Jag fick tag på sprit och söp till rejält, den fyllan varade i fem dagar och jag tyckte om det. Det vart totalt ohämmat och jag tyckte att jag hade hittat min grej, det var detta som gällde liksom.

   Sedan fortsatte supandet, det blev öl och sprit varje helg med mina nya vänner och ofta blev det slagsmål. Jag var ju stor och stark och tyckte det var kul.

   Jag träffade ett annat gäng som höll på med hasch och en av killarna i det gänget hade närapå en exakt kopia av min barndom. Vi blev bästa vänner. Skolan fortsatte att gå relativt bra jag var säker, verbal, välklädd och såg bra ut. Kläderna, det var märkeskläder som gällde, snodde vi i butikerna runt skolan och sålde till skolkamrater.

   En dag kom jag in på krogen för första gången, jag var bara 15 år, där satt jag och söp mig dyngrak. När jag skulle åka hem kom jag i bråk med busschauffören och bussen körde rakt in i en bensinmack.

   Dan därpå kom polisen till skolan och jag torskade. Det vart ett jävla liv på farsan och hans fru krävde att jag skulle få hårdare regler. Det uppstod en konflikt mellan honom och henne, det slutade med att jag vandaliserade mitt rum. Farsan satte mig i bilen, vi skulle till morsan som då bodde i södra Sverige det var där jag skulle bo. Grejen var ju att hon fortfarande missbrukade och det slutade med att jag satte i gång för fullt. Jag träffade nya polare och vi gjorde ett personrån. Det var en gubbe i fina kläder som var full och det slutade med att vi misshandlade honom.

   När vi satt hos polisen fick jag reda på att jag inte skulle komma ut i frihet, utan jag skulle placeras på en institution. Min situation skulle utredas, åtta veckor sa de att det skulle ta men jag var där i över ett år. Jag var svårplacerad men till slut hittade socialtjänsten en utbildning som jag skulle få gå. Två årig målarutbildning, målare skulle jag bli och det blev jag också. Idag är jag jätteglad för att jag har ett yrke.

   När jag var på institutionen fick jag lära mig av mina polare där, hur man skulle begå lite mer avancerad brottslighet än den jag hade begått. Det var en skola i brott, så jag fick den utbildningen också.

Efter målarutbildningen fick jag min första egna lägenhet. Det var ju perfekt för då hade vi någonstans att vara. Jag hade inte lagt av helt med kriminaliteten under utbildningen, men nu blev det värre.

   Jag började med amfetamin och tog en hel del ”fludder” Rohypnol och sådant. Jag träffade på en människa som hade tillgång till större mängder amfetamin och hasch. Jag började sälja åt honom och knarkandet tog ytterligare full speed framåt.

   Jag höll på med annan kriminalitet också och en gång gjorde jag ett butiksrån, där högg jag ner en kille och han vart illa skadad. När jag satt häktad fick jag i alla fall tillfälle att tänka igenom min situation och jag kom fram till att det liv jag levde inte var hållbart. Jag gick loss på rättegången och mina föresatser när jag satt häktad försvann direkt, det blev full fart tillbaka i kriminaliteten samma dag jag släpptes.

   När jag var 19 år började jag injicera amfetaminet. Jag var redan torsk på alkohol, ”fludder” och hasch, nu blev det amfetamin också allt i en enda röra. Jag fick kontakt med en annan langare som hade tillgång till jävligt mycket amfetamin och fick börja ”kränga” åt honom. Det blev ganska stora mängder och jag fick en hel del pengar. Det blev så att jag började beväpna mig och för att skydda mina intressen tyckte jag att vapenskrammel var ett bra sätt.

   Efter ett tag visade det sig att jag var andra ledet från grossisten och en av mina langare hade en skuld till honom. Det blev en jävla soppa av den historian och jag fick rädda honom genom att köpa hans skuld. Detta skedde vid ett möte där jag fick förklara mig för grossisten och vid detta möte lyckades jag haspla ur mig att jag var ovän med en till det gänget närstående person. Jag sa nåt i stil med ”att den där jäveln ska jag ta mig fan ta och skjuta”. Ja det vart ju inte ett lyckat samtal och det blev ett nytt möte där jag kände mig så pass trängd, det utbröt skottlossning och där jag försökte skjuta en av dem. Snuten kom och alla skingrades. Jag klarade mig den gången.

   När jag senare torskade fick jag under förhören reda på att polisen haft span på mig under en längre tid och att de misstänkte mig för grov brottslighet med anknytning till kriminella MC-gäng. När jag satt inne bestämde jag mig för att lämna trakten där jag hållit på med min brottslighet. Jag bestämde mig också för att betala av alla knarkrelaterade skulder jag hade.

   Jag hade också fått en kontakt med en heroingrossist så jag fick börja åka och hämta heroin åt honom. I den vevan började jag också att injicera heroinet och efter ett tag började jag sälja.

   Jag åkte fast igen och när jag satt inne så fortsatte jag med försäljningen, plitarna märkte att det började runt mig och försökte hela tiden få mig fast. Det vart isolering, knall, ut på avdelning, isolering, knall och våld på anstalterna. Det vart en jävla soppa.

   Då tyckte jag att jag gjorde mina val. Det var en tuff miljö på de kåkar jag satt. Men det var ungefär som att vara ute, ”en dag på jobbet liksom, den gamla vanliga storyn”.

   Jag muckade i alla fall och farsan kom och hämtade mig, jag skulle få bo hos min syster. Han skjutsade mig runt till de jag skulle besöka. Det var socialtjänsten, arbetsförmedlingen och övervakaren, sist körde han till systembolaget. När jag satt inne bestämde jag mig för att nu fick det vara nog… med amfetamin. Allt annat kunde jag fortsätta med men amfetaminet det var den drogen som jag tyckte var farligast för mig, så den skulle jag inte ta nåt mera. Men alkohol var okej tyckte jag.

   Ja, det slutade ju illa förståss. Redan samma dag som jag muckade söp jag mig kanonfull och hamnade i bråk, höll nästan på att slå ihjäl en lirare. Jag klarade mig undan och fortsatte som om inget hänt. Jag söp varenda jävla dag, bodde hos syrran i hennes källare med egen ingång. Under ett års tid bodde jag där och tyckte att jag skötte mig. Men jag söp som ett svin och eftersom jag inte gjorde något kriminellt, var det ju ett lyft tyckte jag.

   En dag bestämde jag mig för att köpa lite hasch, det tog bara en timma så satt jag med kanylen i armen och injicerade heroin.

   Jag träffade på en bekant som hade bra tillgång och det ena ger det andra, ganska snart var jag inne i värsta missbruket igen. Heroinet har tagit över och för att klara mitt eget och tjejens behov måste jag sälja för minst 5 000 kr per dag.

   ”Så där rullade det på år efter år med kortare fängelsestraff, psyket, LVM och behandlingshem. Det är ungefär så en heroinists vardag ser ut. Det är ett ekorrhjul som snurrar snabbare och snabbare. Det var en enda röra och de sista tio åren gick lika snabbt som jag knäpper med fingrarna, så här ”Knäpp…””.

   På den sista behandlingen jag var på fick jag kontakt med KRISare, som också gick på möten i självhjälpsgrupperna AA, Na och DAA. Dessa människor berättade för mig om KRIS och på den vägen är det.

   Utan KRIS gemenskap och gemenskapen som finns i självhjälpsgrupperna hade jag inte klarat av att hålla mig ärlig och drogfri. Det har gått över två år och jag fixar en dag i taget.

   Nu ska jag gå på min sons första fotbollsträning, jag köpte fotbollskor åt honom förra veckan och han har haft dom på sig varenda dag.

   Idag är det jävligt gott att leva, att försöka hjälpa andra som är i samma situation som jag en gång befann mig i. Den erfarenhet jag har i dag kan ingen läsa sig till på universitet eller högskolor. Jag har idag användning av mina erfarenheter och kan ge ett trovärdigt intryck till dem som jag försöker hjälpa.

Och det fungerar en dag i taget.

Kriminellorg/Exkriminell

Exkriminell o Jens Lapidus i tidigare samarbete

Kommande texter; Personporträtt av fem KRISmedlemmar

I ett samarbetsavtal som KRIS har med författaren Jens Lapidus, är dessa porträtt av anonyma KRISmedlemmar publicerade på www.jenslapidus.se  Syftet med porträtten är att visa vanligt folk, den nakna verkligheten av hur det är att leva som kriminell/narkoman. I denna nedanstående text förklaras hur många av oss KRISare handskas med vår sorg, saknad, skam och skuld nu då vi blivit hederliga och drogfria. Syftet med dessa personporträtt är att visa vanligt folk, som går in på hemsidan, den nakna verkligheten av hur det är att leva som kriminell/narkoman. Här är den nakna kalla sanningen porträtterad.

När man lever ett liv som kriminell/narkoman, har man inte tid och ork att känna efter hur man mår och hur ens brott påverkar brottsoffren, ens nära och kära och sig själv. Man dövar alla känslor, som tränger sig på, genom att ta knark. Det är när man åker fast som känslorna, sorgen, skammen och skulden tränger sig på. Det är då man är som mest mottaglig för att kunna påverkas till förändring. Det är när man sitter fängslad, utan tillgång till droger, som motiverande samtal och besök av till exempel företrädare för Kriminellas Revansch I Samhället (KRIS) verkligen biter. Det är då många av oss KRISare för första gången fick en vision av att det fanns en möjlighet till förändring.

När jag skrev dessa porträtt valde jag medvetet att inte lägga in de bitarna av sorg, skuld och skam man oundvikligen känner av att ha levt ett så destruktivt liv. Jag valde istället att i denna förtext försöka förklara hur alla vi cirka 5 300 KRISare, som idag finns i Sverige, arbetar med oss själva och tillsammans i vår gemenskap för att gottgöra vår skuld till samhället, brottsoffren, våra nära och kära och oss själva.

Självhjälpsgrupper, programverksamhet, terapeut- och psykologsamtal

Många av oss KRISare har tagit hjälp av de så kallade självhjälpsgrupperna – AA Anonyma Alkoholister, NA Anonyma Narkomaner, DAA Anonyma Drog Missbrukare – som arbetar efter den så kallade 12-stegsmodellen. Genom att delta i dessa gruppers möten och gemenskap arbetar man aktivt med att betala av på sina sorg-, skam- och skuldkänslor. Genom att gå i stegarbete, från 1 till 12, bearbetar man aktivt samtliga konsekvenser som ens liv har inneburit för sin omgivning och för sig själv. KRIS har också ett utvecklat samarbete med psykologer och terapeuter dit de som känner att de behöver, kan vända sig för att få hjälp. KRIS har också stått för utbildning av ett 15-tal egna terapeuter. Förutom dessa aktiva åtgärder kör också KRIS programmet Kriminalitet som Livsstil. Ett program där man får lära sig sina egna personliga kriminella tankemönster och vilka drivkrafter som ”triggar” igång de kriminella handlingarna. Här får man lära sig att avslöja sig innan man har begår den kriminella akten. Programmet har utvecklats efter svenska förhållanden av Gunnar Bergström.

Ungdomarna i Unga KRIS har en hel del övriga programverksamheter som de själva utbildas i så att de också ska kunna bedriva egna kurser för ungdomar som söker sig till Unga KRIS. KRIS viktigaste uppgift är att besöka intagna på häkten och fängelser. Unga KRIS besöker också ungdomar som vistas på ungdomshäkten samt på Statens institutions Styrelse (SiS) olika institutioner. Vid dessa besök informerar vi de intagna om vad KRIS är för något. Vi talar om för dem att KRIS behöver deras hjälp och vi frågar dem vad de tror att de kan göra för att hjälpa oss i vårt arbete. Vi berättar också vilka möjligheter vi har att kunna hjälpa dem så att de så småningom ska kunna hjälpa andra som befinner sig i samma situation som de nu befinner sig i. Många av de vi träffar på anstalterna har ingen aning om hur de ska kunna ta sig ur sin situation. Det ligger så avlägset så det är inte ens ett alternativ, de har inget de skulle kunna göra i stället för att fortsätta med drogerna och/eller kriminaliteten. Att hitta detta alternativ känns som det allra viktigaste för oss på KRIS att kunna visa dessa personer. Vi får tala om för dem att de har en chans att kunna förändra sin tillvaro.

KRIS har på de flesta orter vi finns ett stödboende, där kan de nya medlemmarna bo under en övergångsperiod. Under tiden de bor där får de stöd att ta tag i sina sociala goda nätverk och utveckla dessa. Förvånansvärt många klarar att gå in i samhället igen efter att ha varit på KRIS. Många stannar också på KRIS och arbetar vidare med att hjälpa andra i samma situation. KRIS ställer två krav på sina medlemmar; Drogfrihet och Hederlighet. I utbyte lämnar KRIS engagemang; Kamratskap och Solidaritet.

Dessa ovan nämnda fem texterna kommer publiceras här med jämna mellanrum

Ha en omtumlande läsupplevelse

Med vänlig hälsning Ex-kriminell fd. chefredaktör vid KRIS tidning Vägen Ut

www.kris.a.se

Knarkfabrikör inget drömyrke

I helgen gjorde jag en intervju med X, han beskrev sina år som tillverkare- smugglare och försäljare av amfetamin. Han berättade dessutom om de 14 – effektiva – år han suttit på kåken och om alla de år han varit på rymmen.

Det är en hel del elände som automatiskt följer med i en sådan tillvaro, inget som han vill rekommendera. Och att ta sig ut ur den positionen var också påfrestande för X.

Det är i alla fall ett intressant liv X har levat och reportaget kommer att bli mycket läsvärt. Hoppas att Ni nyfikna kan bärga er tills augusti?

Nu följer en hel del research för att bekräfta vissa av de uppgifter X lämnade under intervjun samt ytterligare några intervjuer, bland annat med en av de poliskommissarier som grep X innan han dömdes till sin sista långa volta –7 år – i början av 90-talet.

OK kära läsare, jag har ett intressant drog- kriminellfritt liv numera, det enkla ansvarslösa och många gånger okomplicerade liv jag levde tidigare vägs gott och väl upp av den sysselsättning jag numera ägnar mig åt – att skriva.

Ex-kriminell