Otroligt svårt att lyckas, men det går om man är seriös och fokuserad

Att lyckas lägga av med droger och kriminalitet efter ett mångårigt missbruk och ett flertal fängelsestraff i bagaget, är ingen dans på rosor.

 Även om jag hade ett seriöst och ärligt uppsåt att lägga av med kriminaliteten och amfetaminet, gällde det att kunna övertyga min omgivning om detta. Omgivningen var i detta fall frivården, personalen på fängelset, kriminalvårdsregionen som skulle bevilja utslussen (P56 vård utanför anstalt) samt kostnaden för denna och socialtjänsten som skulle teckna ansvarsförbindelsen, för tiden efter villkorlig frigivning (i regel ett år).

Samt, det kanske viktigaste, ens nära och kära. Utan deras stöd skulle det bli mycket svårt.

Jag som skriver denna artikel, har erfarenheter av hela kedjan av instanser som ska övertygas. Men trots att jag har mina nära och kära och ett gott socialt nätverk som stöttar mig, trots att jag har en utbildning att falla tillbaka på och trots att jag är fokuserad, målinriktad och ytterst seriös i mitt uppsåt – att lyckas – är det inte lätt.

Mitt arbete att avhålla mig från droger och kriminalitet, är ständigt pågående. I snart fyra år har jag varje morgon knutit min näve och lovat mig själv, idag ska bli en bra dag.

Men i morgon är en ny dag.

 Här är min berättelse.

Det tog 40 år av kriminalitet och missbruk innan jag bestämde mig, nu får det vara nog. Jag gjorde ett val, jag hade tröttnat. Nu fick det vara nog.

Jag hade suttit av tre kortare fängelsestraff under 2000-talet. Jag hade dessutom ett straff kvar som jag skulle avtjäna, 14 månader. Det straffet låg hos Hovrätten och jag förstod att det skulle bli fastställt.

När jag bestämde att nu får det vara nog, förstod jag att av myndigheterna måste jag kräva min rätt att få hjälp.  Jag förstod att jag var tvungen att synliggöra mig för att alla ovan nämnda parter skulle förstå, att denna man ska vi satsa på.

Av mina nära kunde jag bara önska att de ville ge mig tillit.

Mitt första steg var att visa mina nära och kära att jag hade ett ärligt och uppriktigt uppsåt. De trodde de på mig, fullt ut och gav mig sitt fulla stöd.

Steg två var att engagera mig i en organisation – KRIS – som arbetar för att hjälpa kriminella som vill lägga av.  De välkomnade mig.

Steg tre var att med hjälp av organisationen få en tillfällig bostad.  De hjälpte mig.

Steg fyra var att varje dag gå på NA-möten.  Där cementerades mitt beslut.

Steg fem var att  formulera en plan för hur jag skulle lyckas hålla fast vid mitt val också under verkställigheten.  Denna plan presenterade jag för Frivården. Vi tog gemensamt de nödvändiga kontakterna vid dels det fängelse jag skulle avtjäna straffet, dels Socialförvaltningen, dels de tänkbara p 56 placeringarna, dels sysselsättning och öppenvård under p 56an och slutligen, ett stödboende efter den villkorliga frigivningen.  Frivården, engagerade sig och gav mig fullt stöd.

Efter mitt val att förändra mitt liv, ställde jag in mig på ett fängelse utanför Södertälje för att påbörja min verkställighet. Väl där lämnade jag omedelbart in en anhållan om att få en plats vid behandlingsavdelningen. Jag blev intervjuad av personal från avdelningen och presenterade min plan. Reaktionen blev omedelbart positiv.

– Jag har aldrig tidigare träffat någon klient som presenterat en så konkret, fokuserad och realistisk verkställighetsplanering. I vanliga fall har klienterna en onyanserad och orealistisk bild av hur de vill ha det, sade min handledare.  En vecka efter intervjun, var jag på behandlingsavdelningen.  Min inställning under hela verkställigheten var fokuserad, målinriktad och seriös. Därför gavs jag också ett oreserverat stöd.  Min handledare hjälpte mig att hitta rätt i djungeln av behandlingsalternativ.

Under hela tiden jag satt inne finslipade vi tillsammans den planering jag hade haft med mig.

Med den här berättelsen vill jag säga att jag fick det stöd jag kunde kräva av Frivården och av Kriminalvården. Utan deras aktiva medverkan hade jag kanske inte lyckats så väl som jag gjort. Men de e för jävligt att man måste kräva att få stödet. Och man måste vara jävligt inriktad på målet hela tiden. 

Men jag vill också framhålla att jag anser mig själv vara privilegierad. Jag menar att en mycket stor andel av fångarna inte har de förutsättningarna som jag har. Många saknar ett socialt nätverk, de saknar utbildning, de saknar i princip förutsättningar för att kunna klara sig. Här vilar ett enormt ansvar på Kriminalvården att ge dem som saknar förutsättningarna, men som vill en förändring, chansen.

Men det är framförallt det egna valet som är avgörande. Och man måste hitta något som väger upp – det trots allt ansvarslösa fria livet som kriminell/narkoman – Något som är mera lockande.

 Sensmoral; Man måste vara jävligt frisk för att lyckas!!!

Exkriminell; är utbildad journalist vid Journalisthögskolan i Stockholm 1986-87. Har arbetat som freelance och varit anställd vid tidningsredaktioner. Numera sysselsätter han sig med freelance journalistik och ideellt stöd för privatpersoner, organisationer och föreningar.

Jag var en gangster

Den 5:e och sista artikeln i Exkriminell´s samarbete med www.jenslapidus.se  Den före detta gangstern/narkomanen har lämnat det aktiva arbetet i Kris-föreningen. Han lever idag hederligt/drogfritt och arbetar ideéllt för olika stödorganisationer och som stödperson. 

Vad är en gangster?       Medlem i en subkultur bestående av löst sammansatta grupperingar av människor, med ett gemensamt arbete/intresse av kriminalitet och droger. Medlemmarna byter med jämna intervaller grupperingar och bygger på så sätt ett stort kontaktnät av människor med de gemensamma intressena som värdegrund. De tillbringar dessutom många långa gemensamma år på institutioner/fängelser, där nätverket knyts samman och utvecklas.

Jag är född någon gång på 1950-talet i en liten stad i västra Sverige. Det första minnet jag har av någon kriminell var min morbror, min Gudfar; han höll mig när jag döptes.  

Han var i den tidens kriminella kretsar (fängelsekunder dömda till internering) känd som ”Baronen”, anledningen till det var att han gjorde en omfattande bedrägeriserie mot ”högreståndsfamiljer” i Sverige. Bedrägerierna gick till som så att han tillsammans med ett koppel flickor – dessa flickor skulle liksom ”smörja” hans blivande långivare – reste runt i landet. Han presenterade sig som en tysk Baron som under andra världskriget flytt från Tyskland. Anledningen till flykten var att han inte sympatiserade med nazisterna.    Detta tema var alldeles utmärkt väl formulerat och den svenska adeln föll som käglor för den väl artikulerande rysk/finska gangstern, som dessutom hade; den rätta preussiska högreståndsaccenten, i sitt tyska uttal.      Han behövde låna medel för att kunna återvända till det krigshärjade Tyskland för att ta sitt arv, familjens gods, i ”besittning”. 

Tillbaka till mitt minne: Jag var fyra år och höll min far och min Gudfar i handen. Vi väntade på att ett tåg skulle anlända till stadens Centralstation. I en del av tågets vagnar fanns finska flickor, de hade kommit till Sverige för att arbeta i stadens textilindustri.      Vid de samtal som följde kunde jag fatta så pass mycket att somliga flickor erbjöds en ”bättre” tillvaro än att arbeta skift på en skitig textilfabrik. Jag frågade min morbror ”varför har du så många fruar …”? Han svarade, ”det är för att jag bara har en lunga och kan inte arbeta, därför arbetar mina fruar åt mig …”    

Den typen av frågor upprepades under årens lopp och den typen av kryptiska svar återupprepades likaså. Enkelt och koncist, men det tog många år innan jag så småningom förstod innebörden i vad han egentligen menade?  En långsam inlärning,  Det finns inga genvägar!   Detta är den uråldriga modellen i denna subkulturs metodik för inlärning. Det finns inga genvägar! Du måste själv finna din väg, den ”rätta” vägen i denna värld av kriminalitet. Går du snett där, då går du vilse och då stoppas din bana. Det finns inga genvägar! 

Frihetsberövanden, åren gick fort, jag förhärdades och växte in i den kriminella världen. Jag fick hela tiden göra mina lärosteg, ett misstag leder till eget fängelsestraff.       Misstag som drabbar den egna kretsen är inte accepterade. Jag var väldigt vaken och fokuserad, jag hade tur eller så hade jag ”änglavakt”. Mina fel och brister drabbade ingen i min krets. Jag fick göra min tid på ”ungdomsvårdsskola”, drygt ett år. Jag fick göra mina ”fängelsevoltor”, sammanlagt cirka sju år. Jag förhärdades ännu mer och hade hela tiden en plats i den kriminella hierarkin. 

Knarket, centralstimulerande medel, det började på 60-talet med Preludin, därefter Fenmetralin och sedan Amfetamin. Knark, en metod att stimulera kriminaliteten och att ytterligare legitimera livsstilen och ta sin plats i den kriminella subkulturen.  

Brotten, på 60-talet inbrott, stölder, bedrägerier och narkotikabrott. På 1960-70talen ”bombades” trakten där jag bodde av narkotika, centralstimulerande medel. Det fanns hur mycket som helst. Jag hade i princip ”fri tillgång”.     Det blev ”krig” mellan olika rivaliserande grupper. Det blev otäckt, det hittades döda människor i skogarna. Somliga var inte ens ”saknade”.  

Dags att byta bransch. 70-tal, vi kände till varenda skogsväg i trakterna. Bank/Postrån, det var enkelt det gav snabba cash, det blev ett antal tills vi närapå ”torskade”.  

Dags att byta bransch. Sälja narkotika, det fanns en marknad, men man fick inte bli för ”stor”. Lagom tolererades. Bra med flera lokala aktörer med leverantörer från andra avlägsna orter. Svårare för polisen att hålla ”koll”. Blev för stor.  

Dags att byta bransch. Flera grova stölder, tillsammans med kriminella som jag presenterades för. ”Hej de e Baby, jag vill presentera dig för en förmåga. Han rör sig vant både bland katter å hermeliner”. Det blev flera stora stötar, vi åkte på turné tillsammans med turnéledare för beställda ”arbetsuppgifter”.   Åk dit, bryt, spräng och/eller packa det som ska hämtas, leverera och få betalt. Lätt som en plätt.  Torskade, har aldrig haft en målskamrat, då behöver man inte vara orolig för att det ska bli fel. Tog mitt straff, det ingår i den kriminella livsstilen. De e bara å vissla, bita ihop och se glad ut.

Dags att byta bransch. Bedrägerier, grova sådana. Mycket pengar, cash varje månad under flera års tid. Ingen att dela med, tappade fokus och knarkade alldeles för mycket. Månad efter månad, år efter år fyllde jag i en blankett, signerade den och väntade på avin med pengarna.        Det blev kaos och förfallet eskalerade. Jag var fast i min tro på min egen fullkomlighet, jag var torsk både på mig själv och på knarket. Ensam, totalt nerknarkad allt jag tog i mat, cigg allt smakade tjack, mitt svett som alltid rann ur mina porer var rent tjack. Jag var smal, fladdrig och hade inte ens förstånd att vara ”nojig”. Men en enda sak förstod jag, att; snart torskar jag.   

Garderade mig och mycket riktigt, blev hämtad av polis. Tidigt en morgon, två Ekopoliser med dragna vapen, med orden: ”God morgon …, nu har vi dig på minst fyra år så de e bara å packa å följa me här”. Garderingen lyckades, jag gick loss.   

Dags att byta bransch. Försökte, försökte och försökte igen, men inget fungerade längre. Alla sensationer hade tagit slut. De extraordinära verklighetstillstånden infann sig inte längre.            

Dessutom, mina nära och kära hade börjat tröttna på mig.   

Började leta efter nåt, men jag visste inte vad. Kanske, var det en möjlighet att kunna sluta?  Jag  hade precis muckat, påtänd och fulladdad med tjack och ytterligare 14 månader att göra, som låg hos Hovrätten, för tjack och vapen.   

Bara en tidsfråga innan jag ”flög” på nytt. Saknade beredskap, totalt nerknarkad, kaos och helt   utan framförhållning. Ett hekto tjack, en timme i taget och ytterligare år på kåken var vad som väntade. ­      DÅ;  kom ”Kusin” …  med en ny sensation!!  HÄHÄHÄ  -Tjjjenaaaa, kusiiin! Va faaan håller du på me? Åk å lämna tillbaka tjacket, Gå å lägg dig å sov, å sen kommer du ner till KRIS.   

Den stora, starka, elaka, tokiga, galna och superkriminelle gangstern …, en mycket god gammal vän i gangstervärlden. Jag kände inte igen honom, lugn, stabil, trygg och nyktert leende sa han; ”kan jag så kan du”.         Då slog det mig plötsligt, det är detta jag har letat efter. Nu har jag chansen, tar jag den inte nu kommer den aldrig igen.                                               Jag frågade?      Han berättade!       Jag nappade.   

Jag slutade att vara gangster december 2005. 

exkriminell

Jag var en rånare

Här reportage nr fyra av fem i serien där exkriminell samarbetade med www.jenslapidus.se Här porträtteras en av de tyngre unga rånarna i Sverige på sin tid. Ha en omtumlande läsning. För ordningens skull vill jag bara påpeka att rånaren nu lämnat den organisation nedan. Numera arbetar han framgångsrikt i en liknande organisation. Han är fortfarande hederlig/drogfri.

Tja, jag är född i en förort till en stad någonstans i Sverige, nån gång i slutet av 1970-talet. Min morsa var bara 20 år när jag föddes och hon hade väl inte lekt färdigt själv. Hon fick det i alla fall jävligt jobbigt med mig. Jag var mycket ensam de första åren i mitt liv, jag började elda och rymma hemifrån, jag klottrade och protesterade genom att göra saker jag inte fick göra. Jag hade väldigt svårt för att sitta stilla och det gjorde att lärarna inte visste vad de skulle göra med mig, deras metod för att få mig lugnare var att flytta mig från 1:a klass till en 4:e klass där jag skulle sitta och ha lektioner. Å de funka ju inte alls, mellan 1:a och 3:e klass flyttades jag runt mellan sex olika skolor i och runt förorten där jag bodde.

De enda gångerna då jag var lugn och harmonisk under min uppväxt var när jag fick vara hos mormor och morfar. Hos dem fick jag mycket kärlek och värme det är så jag mindes det att vara som en del i en familj. Min morfar och jag var mycket ute och fiskade och de visade mig hur det skulle kunna vara att ha en familj.

När jag var nio år orkade morsan inte med mig mera. Jag placerades i en fosterfamilj, och det var tungt. Jag åkte ifrån betongförorten och hamnade i ett radhusområde, hos en familj som hade tre egna barn. De gjorde säkert sitt bästa för att jag skulle ha det bra men det var svårt att se dem som min familj, jag hade svårt att slappna av. Men jag lyckades i alla fall stanna hos dem tills jag var 15 år och hade då klarat av grundskolan hyfsat. När jag bodde hos dem tog jag mig min första fylla, då kände jag mig avslappnad för första gången sen jag kom dit och det var lättare att snacka med tjejer.

Jag flyttade hem till morsan igen och började på gymnasiet, jag skulle bli kock. Det var bra på gymnasiet tyckte jag, men där började jag röka hasch och umgås med äldre kamrater. Vi slogs mycket, var med tjejer, höll på mycket med skadegörelser och så söp vi. Jag blev för det mesta dyngrak.

Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år, hyrde en lägenhet tillsammans med en polare. Men jag fortsatte att begå en massa brott och det dröjde inte länge innan jag vart kickad från skolan. Sen träffade jag en annan grupp polare, vi var fyra stycken och jag var väl den som var drivande i den gruppen. Jag tyckte att vi hade en schysst sammanhållning, men efter ett tag när vi hade gjort en del brott och ett rån tillsammans, visade det sig att det bara var jag som gick vidare in i kriminaliteten.

Rånet ja, mitt första. Vi planerade det tillsammans, en livsmedelsbutik, och när vi gjorde det var jag livrädd. Det var väl adrenalinet som gav den känslan, men när vi hade klarade av det ”kickade” jag rejält. Jag blev kung, hade pengar och bestämde mig där och då för att jag skulle bli kriminell. Ja, det var väl där jag bytte inriktning i livet. Jag började planera för mina brott. Jag åkte fast första gången för grov stöld och misshandel. Jag hade snott nycklarna till ett kassaskåp och senare så gick jag in och rensade det. Men som sagt, jag torskade. Anhållen och häktad i två veckor, jag var 17 år då och upplevde det som jävligt tufft. Jag beslutade mig för att detta vill jag inte ha i fortsättningen. Jag fick inget frihetsberövande straff och det tog bara en halv dag så var jag ute med polarna igen. Det går snabbt att glömma eländet av att sitta häktad och de löften man ger sig själv. Men jag visste inget annat.

Sen gick det snabbt att gå in i den tunga kriminaliteten. Jag började med amfetamin höll på ett halvt år sen bytte jag drog till ”roppar” (Rohypnol) i ett halvår, sen extacy och jag ”kickade fett” på drogerna. Men drogerna gjorde att jag drog mig undan från de sociala kontakterna, jag kände mig rädd och otrygg och fick en känsla av avund på människor som hade bra sociala relationer. Men jag slutade inte knarka och gick vidare in i kriminaliteten.

Det blev flera grova rån, postkontor, banker och värdetransporter. Jag var bara 21 år och hade mer pengar än jag klarade av att göra av med. Jag var kung, gick på krogen och levde rövare. Min tjej fick uppleva en hel del elände, hon fick se mycket skit. Men jag var fast i den kriminella världen och tyckte att det var en schysst sammanhållning. Jag fortsatte och körde på stenhårt och när jag åkte fast så var det rejält. Tre grova rån.  

Jag hade ju aldrig setat i fängelse och häktad hade jag bara varit en gång tidigare. Jag tyckte att det var jävligt jobbigt och tog nya beslut där uppe på häktet. Jag var ju häktad med restriktioner och på sätt och vis tyckte jag att det samtidigt var skönt, kunde äntligen plocka av mig den där stenhårda ”masken” som jag ständigt gick omkring och bar på. Jag tog ett nytt beslut att; nu får det vara nog.

När jag kom till fängelset, domen blev 3 år, klarade jag inte av att hålla mitt beslut. Det blev ”mask på” och tuffa attityden, allt vi snackade om under de där två åren jag satt var gamla brott och att planera för nya brott.

Det var jävligt ”beige” att sitta inne och för att kunna hålla upp varvet var de, det snacket som gällde. Under tiden som jag satt lyckades jag komma in i permissionsgång. Jag blev också far till en son. Lagom till förlossningen lyckades jag få en särskild permission och var med när min son föddes.

   Men jag fattade inte allvaret med att jag blivit far. Jag tyckte att jag var jävligt duktig och att jag skötte mina permissioner bra, när jag i själva verket bara var hos min son en timma. Resten av permissionstiden var jag ute och planerade för nya rån. När jag kom tillbaka till fängelset var jag fulladdad med knark, men jag lyckades trots allt få till en paragraf 34 placering som det hette på den tiden. (P56, vård utanför anstalt, vårdvistelse).

På behandlingshemmet skulle jag börja snacka om mina känslor, det var jävligt svårt, jag var för det mesta bara tyst. Men jag märkte något hos mina kamrater som var där, det fanns något i deras ögon. Jag tror att det var ärlighet, lycka och harmoni, kanske ville de verkligen lägga av? Men jag fattade inte. Jag var så full av hat mot samhället, och auktoriteter.

 Jag muckade och lämnade behandlingshemmet. När jag gick sa min behandlingsassistent att det skulle gå åt helvete, hon visste ju att jag inte var redo.  Mina polare och jag körde på med nya rån, det blev mycket våld också. Jag sökte upp problemen och jag var väldigt lättkränkt, då vart lösningen våld. Egentligen var det bara jag som var väldigt liten.

Jag var ute sex månader och det var knark och rån hela tiden. Vi hade ju polisen efter oss som spanade och så slog de till när vi skulle göra ett nytt rån.   Jag fick tre och ett halv nya år plus att jag hade ett år kvar på det gamla straffet. Efter den domen blev jag häktad igen, misstänkt för ytterligare rån, då blev det häktning med restriktioner och jag kunde äntligen släppa av mig ”masken” igen. Jag rannsakade mig själv och kom återigen fram till att det inte var det här jag ville. Jag fick ytterligare tre och ett halvt år.

Åtta år, jag hamnade på Kumla först, sedan Mariefred, Hall och Malmö kåkarna. Jag hade det jävligt jobbigt och i vanlig ordning dövade jag med knark. Det blev en hel del våld på anstalterna också. Sista året var verkligen mörkt, jag kände mig kränkt och funderade hela tiden på hur jag skulle kunna hämnas.

Jag fick också suicidtankar, vad innebar mitt liv? Då började jag prata med en psykolog och gå några av de program Kriminalvården erbjuder. Men det var halvhjärtat, halva jag ville leva som en bandit och resten ville inte.   Jag funderade mycket om vad jag egentligen ville med mitt liv och i den vevan kom jag ihåg ögonen och det ärliga uppsåtet jag tyckt mig se hos mina kamrater på behandlingshemmet jag varit på. Åtskilliga av dessa hade ju faktiskt lyckats med att förändra sina liv.

Jag sökte och fick en ny P34:a till en behandling. När jag var där gick jag in med 100 procent för en förändring och mina kamrater ville verkligen att det skulle gå bra för mig.     Jag märkte att de började lita på mig, tillit är något som stavas på samma sätt åt båda hållen och jag började lita på dem. De gav mig en chans och jag började kunna prata om mina känslor.

   Självhjälpsgrupperna AA, NA och DAA var något jag tvingade mig att gå på första gången på behandlingshemmet men nu gick jag in och lyssnade och fattade att det var ärliga människor som satt där och berättade om sina känslor.  Jag gick på flera möten om dagen de första sex månaderna, nu går jag ungefär tre gånger i veckan. Mötena och mitt jobb på den KRISavdelning, någonstans i Sverige som jag arbetar på, är väl huvudorsaken till att jag fortfarande efter drygt ett och ett halv år fortfarande är drogfri och ärlig/hederlig.

   Nu vet jag vem jag är och känner mig själv. Jag gottgör dagligen för att kunna betala av den skuld och skam jag orsakat i mitt tidigare liv, jag träffar min son och han är verkligen ett lyft för mig.

   Jag jobbar med mig själv som fan och går på massor av anstalts- och häktesbesök, håller föreläsningar och tar mitt ansvar för att hjälpa andra som vill ha en förändring i sina liv. Att kunna gå på anstalter och berätta för de frihetsberövade när de är som mest motiverade är något som jag av erfarenhet vet är väldigt effektivt. Det är när man är häktad som man är redo för en förändring och det är då jag gör mitt viktigaste jobb både för dem och för mig själv.

Exkriminell

Min drogfrihet går före allt annat!

Det är ytterst sällan men idag var jag en hårsmån från att falla, det skulle ha räckt med ett enda snedsteg för att det ska varit kört.

Det har hänt två gånger den senaste veckan att en person i min närhet har stövlat in i min tillvaro och rört upp i mitt inre så att kaos nära på inträffat. Nu i eftertankens kranka blekhet och efter en veckas ingående analys av den första händelsen inträffade det idag igen. Personen stövlar åter in i min tillvaro och rör upp ett hav av imorse ännu ej helt klarlagda känslor.

Nu har jag förstått att det handlar om en rädsla, hos personen i fråga, att hamna utanför en gemenskap. En rädsla att jag ska få tillgång till för mycket tid i en gemenskap där den rädde tror sig bli ställd utanför. Men denna analys av dessa händelser kan inte jag kommunicera med personen ifråga, därför att personen reagerar på min ton i mitt uttal i stället för att lyssna på vad jag har att säga. Personen ifråga hör bara mitt tonfall och inget mer, då blir jag osäker.

I detta läge, för att skydda mig själv, kapitulerar jag och beter mig som jag gjorde för 20 år sedan. Jag blir frustrerad därför att de kloka saker jag försöker förmedla inte tas emot, utan upplevs som ett påhopp. Även positiv kritik upplevs av personen som ett påhopp. Då blir jag elak och säger saker jag inte vill säga!!

Sedan blir jag ledsen, arg och rädd och ska försöka förklara för mig själv varför personen beter sig så emot mig. Det är då de kommer; förklaringarna! Det jag tror är avsikten? Och då vet jag ju helt plötsligt att det är mig det är fel på och börjar tvivla på mitt eget uppsåt? Beter jag mig som en otrevlig gammal gubbe? Är jag en elak person? Vill jag egentligen inte vara hederlig och drogfri? Dessa och andra destruktiva negativa energislukande känslor och tankar snurrar runt i kroppen och om jag inte är väldigt fokuserad och medveten just då så kan det dra iväg med mig till där jag var för knappt fyra år sedan. Knark och kriminalitet, det vill jag inte.

Då ere bara å bita ihop, vissla o se glad ut! Så jag tog med mig Techno min 54 kg varghybrid och gick en terapeutisk promenad med honom i skogen. Rensade ut alla tankar ur huvudet och bara fokuserade på nu, skog, hund, omgivning och att alltid vara den tiondels sekunden före hunden i nuet. Då går det inte att ha några snurriga destruktiva energislöseri känslor och tankar, varken i kroppen eller medvetandet. Då är det nu som gäller.

Klart medvetande, fokuserad realism, inga sårade känslor och en ny analys av läget. Jepp, de va nära ögat, men fokus på vad som är det viktigaste för mig gjorde att; De blev en bra da ida me. Dessutom, idag är jag en sådan egoist när jag prioriterar och gör mina val; min drogfrihet går före allt annat. Och, idag tog jag inget knark och imorgon lovar jag mig själv att inte ta något då heller. En dag i taget och det viktigaste först!

Exkriminell