Flytt
2009/08/05
Vi har flyttat bloggen till http://www.kriminell.org/blog
Uppdatera dina genvägar och RSS länkar för att fortsätta bli uppdaterad.
Ber om ursäkt för detta men det är sådant som händer i teknikdjungeln.
Här vill jag på grund av en förfrågan i en kommentar göra helt klart att den person i Rövarhistor… som jag kallar Sölving; heter Sölving i förnamn, hans efternamn är ett vanligt svenskklingande sådant.
Och så vill jag också be om ursäkt för det långa uppehållet i bloggen. Nu kommer det nya inlägg minst var tredje dag. Tack för Ert tålamod…!
Ingenting gick så som jag var van vid, i mitt tidigare kriminella liv hade jag varit van vid att ha kontroll. Jag gick aldrig in i nåt som ja inte trodde mig kunna behärska, det senaste dygnet hade allt detta gamla invanda helt kastats omkull. Baby bara garvade, där fick jag inte mycket hjälp, det är klart att han hade ju känt Sölving under många år och de två visste vart de hade varandra. Jag hade känt Baby några år och litade helt på honom och han hade sagt till mig att lita på Sölving, det gjorde jag alltså. Men deras beteende gjorde mig förvirrad, det var som om vi inte var på väg till ett bryt. Ett förhållande som jag inte alls var van vid. Jag bestämde mig för att inte bry mig, det fick bära eller brista. Underhållningen hade ju varit god under det sista dygnet och jag slappnade av.
Sölving haltade iväg till Forden efter att ha sagt till Baby att för fan tvätta av sig i ansiktet. Du ser ju för fan ut som en sliten hora din jävel. Jag begriper inte varför folk inte kan uppföra sig som folk, muttrade han på sin haltande väg till bilen. Spruta i sig en massa knark, svälja piller och röka sån där jävla haschisch, när dom kan ta sig en sup o va som vanligt folk. Han muttrade fortfarande när han satte sig bakom ratten Nu visste jag att han inte hade för vana att vänta in sin passagerare så jag kastade mig in och drog igen bildörren.
Jag hade vant mig vid Sölving’s tvära kast i samtalsämnen vid det här laget, därför blev jag jävligt förvånad när han berättade att han hade testat mig hela resan. Jag känner ju inte dig, du har rekommenderats och blivit presenterad för mig av folk som jag känner väldigt väl, sa han. Jag vet ju dessutom att du knarkar, därför har jag försökt göra dig paranoid. Men hittills har jag inte lyckats och det betyder väl att du har bränt bort allt du har i hjärnan med det där jävla knarket, eller att du helt enkelt är så pass säker att du inte bryr dig, funderade han. Jag tror på det senare, för som du säkert förstår vill jag inte ha med mig nån nojjig nerknarkad jävla virrpanna till en sådan tjänsteförrättning som vi är på väg till. Han tittade på mig och jag förstod att han förväntade sig ett svar. Jag slängde ur mig det första jag kom att tänka på; Men snälla Sölving, sa jag. Tror du att jag ska bli nojjig när jag är i sällskap med Er två, ni vet ju exakt vad ni gör. Vi är ju fan på väg till en tjänsteförrättning vet ja o de skulle väl för helvete inte passa sig om jag skulle bli sinnessjuk under tiden. Fortsätt o berätta den där storyn om det hemkörda på Härlanda, sa jag. Hur gick det för dom, Sniff o Baronen? Jag pustade ut och fick helt plötsligt klart för mig att det var en jävla tur att Baby varnat mig för Sölvings olika testningar. Hade han inte gjort det då hade jag kanske inte fungerat fullt så bra i pallet som jag ju faktiskt tyckte att jag gjorde nu, som jag själv upplevde det o tydligen Sölving med.
Jaha, sa han, det är inte så mycket att orda om egentligen, men vi hade finkelbrännvin under åtta månader och det var ju inte fy skam, berättade han. Han blev tyst en stund, sen bestämde han sig tydligen för att berätta. Jo, din Gudfar han var en finurlig jäkel ska du veta. Som jag berättade så hade han ju fått in ett paket fint Java, redan innan han kom till Härlanda, det låg och väntade i vakten när han kom. Men det fanns lite andra grejer där med förstår du, han var ju mycket för riktigt ryskt surlimpa. Jo, man fick ta emot paket med varor utifrån på den tiden förstår du, sa Sölving. Hans flickor bakade denna surdegslimpa, men de gräddade inte degen rakt igenom. Utan i mitten av limpan fanns alltid en rejäl klump surdeg, ogräddad. Fångvaktarna, eller konstaplarna – ja ni säger ju plitar nuförtiden – hånade Baronen för att brödet aldrig var ordentligt gräddat. Baronen höll god min och bad konstaplarna skälla på flickorna nästa gång de kom med paket, vilket de ju aldrig gjorde. De tyckte ju att tjyvdjävlarna skulle fan inte ha bättre mat än dem. Bara den fina Javan gjorde dem ju vansinniga förstår du, skrattade Sölving mot mig med ett brett leende. Jag lutade mig tillbaka, mådde faktiskt oförskämt bra tyckte jag. Sölving bad om en sup och bjöd mig också på en, kontrollerade om Baby körde efter oss.
Men nu är det så här förstår du, surdeg det är en jästkultur som man kan ha kvar under lång tid. Man kan till och med öka mängden om man blandar vanligt deg gjord på mjöl och vatten. Ja jag vet, sa jag. Vi hade alltid en jästkultur hemma i svalen, morsan bakade ofta surdegslimpor. Hehe, men de var ordentligt gräddade, sa jag. Precis, sa Sölving. Nu hade han ju både jästkultur och socker denne din Gudfar. Då var ju hälften klart. Sniff fick begära in en luftfuktare till biblioteket, böckerna höll på att spricka av den torra luften. Direktören skrattade Sniff rakt upp i ansiktet, luftfuktare det fanns bara i de finare familjernas hem på den tiden. Så det var ju omöjligt att ordna, konstaterade fängelsedirektören nöjt. Men det kanske skulle duga med en hink, skrattade han. Jomen visst sa Sniff och Baronen, men då måste denna hink kunna täckas med ett tätslutande lock och så måste locket vara försett med ett rör, därför att det är bara kondenserat vatten som kan rädda böckerna i biblioteket menade de båda banditerna. De måste också få en kokplatta där de kunde värma vattnet så att detta skulle kunna kondenseras. Sniff som hade fått höra av Baronen hur denna kokare skulle se ut, förklarade för direktören. Det kondenserade vattnet skulle alltså rinna ut genom pipen efter att ha förångats under kokningen i hinken. Fängelsechefen misstänkte ingenting utan gick med på deras begäran, det gällde ju att rädda det fina fängelsebiblioteket och dom verkade ju veta vad de pratade om de båda bibliotekarierna, hahaha, skrattade Sölvibg vid minnet. Locket tillverkades på verkstaden av en medfånge och dagen därpå kunde kokeriet starta. De fick flaskor där det kondenserade vattnet skulle förvaras, dessa fylldes undan för undan med finkelsprit. Vanligt vatten ställdes i fat i bokhyllorna. Det är klart att det luktade en del vid kokaren, men de hade denna inne i det mindre iordningställda rummet med ett av de gallerförsedda fönstren alltid öppet på vid gavel och dit in kom ju aldrig fångkonstaplarna de ville ju inte stöka runt bland alla lösa papper och böker som höll på att lagas. Vi var en hel avdelning mellan 15 och 20 man som varje helg fick oss en lagom skvätt hemkört under åtta månaders tid. Det var riktigt behagligt så enkelt ordnat det var. Men, som sagt. Baronen var ju en frisk jäkel på spriten och Sniff var ju lite rund under fötterna med, så det slutade med att de båda glömde att stänga av kokaren en eftermiddag. Ja du kan ju räkna ut själv vad som hände, skrattade Sölving. Jaha kokade det över, frågade jag. Sölving gapskrattade, för fasiken skrek han. Hela jäkla apparaten exploderade, det stank mäsk i biblioteket flera år efteråt. De båda bibliotekarierna åkte ju ner på durken, där nere satt dom två månader och drack Java och mäsk. Baronens flickor fortsatte ju att skicka in paket och Baronen delade broderligt med Sniff. Jaha, frustade Sölving det var tider det. Det är en jävla skillnad på kåkarna nu för tiden, på den tiden såg ett fängelse för bövelen ut som ett fängelse. Nu är det ju bara nåra jädrans betongmurar man ser, kanske nån talltopp som sticker upp över murkanten. Nej, då kunde man sitta vid fönstret och titta ut på folk som promenerade därute. Det var också lite lättare och rymma, menade Sölving.
Vi börjar närma oss nu, det där jag sa förut om att du får ta mig på axlarna, det är faktiskt så att det måste du göra. Baby klarar inte det, du vet hjärtat. Vi måste vara rädda om varandra, klarar du det tror du, frågade han? Vi får väl prova sa jag. Vi körde in i staden, Sölving verkade hitta förbannat bra. Du har vart här förr va, fråga jag? Johodå, skrattade han. Det är en hel del skåp jag har sprängt och skurit här ska du veta, så jag vet nog vart vi ska serrö, muttrade Sölving. Vi parkerade på en parkering vid en park ganska centralt i staden, klockan var cirka halv sju på kvällen. OK, sa Sölving. Gå ut och se er omkring lite försiktigt, men gå för djäkelen inte vilse. Gå på restaurangen här uppe vid parallellgatan, där har de finfin husmanskost. Ta det lugnt nu bara så ses vi här kl 00.30. Sölving haltade iväg. Vi såg honom vinka in en taxi, de va en slö jävel sa Baby. Vi garvade och gjorde i ordning varsin rejäl rökare och en liten holk.
Fortsättning följer;
Exkriminell
Vi var på väg norrut från Stockholm, Sölving, Baby och jag, för att klippa en av norrlands största dansrestauranger. Jag åkte med Sölving i hans Ford, Baby färdades i sin 245:a. Jag hade begåvats med utdrag ur Sölving’s brottskarriär, men han hade också börjat berätta om min Gudfar – Baronen – som han hade tillbringat fängelsetid tillsammans med under 50- och 60-talen. En annan gammal kriminell och väl känd personlighet – Sniff, hade tillsammans med Baronen börjat förbereda för att kunna koka sprit på Härlandafängelset i Göteborg.
Baby, som var transvestit, började sminka sig. Läppstift knallrött – blå ögonskugga som han tyckte matchade till sitt en gång blonda numera gråblonda hår och svart eyeliner. Han frågade om det såg okey ut? Sölving muttrade nåt om tokiga jäkla halvfruntimmer och knarkarjävlar. Baby flörtade mot Sölving och tittade sen mot mig. Jag nickade mot Baby och sa att det såg helt okey ut. Han garvade högt och frågade Sölving va han tyckte om klänning eller jeans under själva brytet? Vi skall byta om till overaller, muttrade Sölving surt. Han slog ut med armarna och ruskade uppgivet på huvudet, tittade på mig o frågade; Hur tusan står du ut? Hehehe, skrattade jag. Jag har ju Diana, när jag vill umgås med en riktig tjej.
Nu ska ni bara veta att vi kommer att vara tvungna att klättra en våning upp på en stege, för att kunna ta oss in genom ett fönster som ska stå uppställt. Du Baby får klättra först och ta emot mig och du Exkriminell kommer vara tvungen bära mig på dina axlar uppför stegen. Mina knän klarar inte av klättra på stegar, upplyste Sölving oss om. Jag hjälper förståss till med balansen och genom att dra oss uppåt med mina armar. Så tack och lov för dessa overaller, det är mig totalt främmande att vara tvungen att glo uppåt på nakna mansben, eller en mans underkropp iklädd damtrosor, eller i allra värsta fall en mans nakna underkropp under klänningen. Nej fy tusan, frustade Sölving, det skulle jag aldrig klara.
Men va fan Sölving, sa jag, klarar du inte av o klättra själv? Måste jag bära upp dig? Jag tänkte på att det skulle bli jävligt jobbigt att klättra med honom sittande på axlarna. Ojojoj, läspade Baby, å himlade med de sminkade ögonen mot mig, gjorde små menande uttryck med kroppen och kliade sig på sidan av huvudet. Jag förstod att jag gjort bort mig igen med en stollig fråga. Hörrödudu, röt Sölving åt mig han var alldeles röd i ansiktet och saliven stänkte runt munnen när han fortsatte; Hörrödudu, röt han lite lugnare, JAG ska tala om för dig att det enda fängelse JAG inte rymt ifrån, det är Kumla. Men JAG hade kunnat rymma därifrån också. Vid den stora rymningen från bunkern, var JAG med och planerade hela rymningen. Men jag ville inte följa med, på grund av att jag strax skulle mucka. Så kom inte här och prata strunt om klättra på stegar med MIG. JAG ska tala om för dig att JAG sprang uppför muren och svingade mig över på flera av de fängelser jag suttit på, fråga Baby här han har själv sett det. Baby hummade och tittade menande på mig. Jag började inse att det hade varit en till ”stollig” fråga som jag kläckt ur mig.
Baby fortsatte å sminka sig och Sölving tog en sup ur kvartingen. Jag försökte låssas som om jag inte hade ställt den där stolliga frågan. Himlade lite med ögonen, tände en cigarett å tog en klunk kaffe. Det kom in en bil på rastplatsen, men det brydde varken Sölving eller Baby sig om. Baby sminkade och Sölving röt, jag satt och tittade upp mot ett moln som sakta flöt iväg norrut i den svaga brisen. Sölving började berätta, Baby suckade och sparkade mig hårt på smalbenet under bordet. Ajajaj, skrek jag. Personerna som just klivit ur den bil som parkerat stirrade mot oss och kastade sig in i bilen igen och drog iväg, fort som fan.
Jo alltså, det ska JAG säga dig Hörrödudu, spottade Sölving; att den gången i bunkern var vi 11 man, nio rymde. Å det skall JAG säga dig att där kommer din jäkla stege inte ens i närheten. Baby satte på sig en peruk och plutade med läpparna, kladdade på ett tjockt lager läppglans över det ilsket röda. Jag stirrade på honom och himlade efter hans hjälp. Baby bara garvade, han drog av sig sin t-shirt för att sätta på sig en blommig blus och sa till mig; nu ska du få höra Sölving dra en story. Luta dig tillbaka o dra i dig en rökare, men va säker på att han kommer skylla på dig om vi blir försenade. Helst skulle jag vilja sjunka genom jorden, jag längtade hem till Dianas tröstande famn. Men, men ska vi inte fortsätta åka nu, vi kanske blir försenade. Jag hade fortfarande inte en aning om vart vi skulle, men försökte leda uppmärksamheten på vår avbrutna resa. Hörrödudu, frustade Sölving. Komma här och komma, med ditt imbecilla prat om stegar. Nu ska du få höra hur det gick till när VI planerade rymningen från Kumla!!! Sölving var i sitt esse, han var i ett extatiskt tillstånd och gick inte att stoppas. Baby gapskrattade, peruken satt snett och läppstiftet hade smetats ut över halva hans ansikte, jag ville bara bort därifrån.
Jag rusade iväg till 245:an för att dra upp ett par meter å dra i mig. Baby gapskrattade, han låg dubbelvikt över bordet, ropade efter mig att göra i ordning en holk och ta med varsin Fortalgesic när jag fått i mig rökarn. Jädra stegfetischist ropade Sölving efter mig. Situationen var futuristisk och jag fattade inte va fan de va frågan om. Jag rappade på, fort som fan svalde jag en fortis drog upp ett par meter o daskade i mig. Jag lutade mig tillbaka, tryckte in bandet i bandarn, drog upp volymen på topp Vaya con Dios låt, Puerto Rico spelades upp. Slappnade av och försökte ta kontroll, men kaos härskade och jag släppte taget, vimsade bort i tankar på vad som hittills hänt under det senaste dygnet. Jag gav fan i att försöka rekonstruera, nu var jag så jävla maxad så jag släntrade ut med holken tände den, satte mig bredvid Baby drog i mig några kraftiga bloss och skickade Diggern vidare till Baby. Han hummade och skrattade lättad. Jaha, har du fattat nu? Hehehe, jag fattar ingenting sa jag och fnittrade till.
Det är tamigfan för Djäkligt gastade Sölving, nu har vi gjort honom upprörd Baby. Vad ska vi ta oss till med denne Exkriminell? Har du nåt bra tips, Baby? skrattade Sölving. Du kanske ska dra storyn om rymningen snabbt, sen kan vi åka, menade Baby. Sölving harklade sig och spottade ut en loska, glodde stint på mig och Baby och började berätta. Jo, det var så här förstår ni. Någon av oss hade lyckats göra avtryck av ett gäng nycklar som en fångvaktare hade slarvigt lagt ifrån sig, mös Sölving. Någon annan hade lyckts fixa till kopior på nycklarna och nu var ju, så att säga, halva rymningen avklarad. Jag och Kalle, hade bestämt oss för att inte följa med, men Kalle som var liten till växten skulle först begära inlåsning på eftermiddagen. En av oss övriga skulle sedan låsa upp Kalles celldörr, släppa ut honom, därefter låsa cellen varvid Kalle skulle gömma sig i ett av förvaringsskåpen i vårt kök. Sagt och gjort, allt gick som på rälsen. På kvällen blev alla vi övriga inlåsta i våra celler, eftersom Kalle redan var inlåst brydde sig fångvakterna inte om att kolla hans cell. Framemot nattkröken smög sig Kalle ut och låste upp samtligas celler, alla som skulle rymma var klara med sin respektive utrustning färdigpackad. Jag och Kalle låstes in i våra celler och de övriga låstes också. Gänget drog iväg klättrade över muren och rymningen var ett faktum.
Nu hör det till saken att Kalle och jag var de som fixade kaffe och frukost på mornarna och vi var de som blev utsläppta först. Vi brassade kaffe och kokade lite gröt, satt oss och åt och tittade lite spänt mot fångvakterna när de började låsa upp de övriga cellerna. Va ända inni helvete hörde vi den första reaktionen, efter det slentrianmässiga gomorron, vart är Pettersson? Kalle och jag släntrade dit, tittade in i cellen, stirrade fångvaktaren in i ögonen och frågade; Har ”synaren” synat ventilen? Varefter vi lade oss på golvet i korridoren och skrattade som vi inte hade gjort på många år. Vi var ju alla långtidare vi som satt på bunkern. Fångvakterna skulle ju naturligtvis då direkt ha låst in oss i våra respektive celler, men de var ju så chockade att detta glömde de ju bort. Därför kunde vi vara åskåda vittnen till hur de för varje cell de låste upp blev mer och mera chockade, för varje cell de låste upp skrek vi nya frågor. Om de hade synat under sängen, under madrassen, i handfatet och så vidare. Det slutade med att de fick bära oss två gapskrattande fångar in i våra celler, för vi skrattade så mycket så vi förmådde inte gå själva. När de låste in Kalle hörde jag honom skrika, ”Nu växer det ut vingar på mig, jag krymper och flyger ut genom vädringsluckan” Fångvakterna ryckte upp han celldörr och rusade in för att förhindra ytterligare en rymning. Jaaa, det ska jag säga er var den roligaste rymning jag varit med om och jag har rymt flera tiotals gånger jag, frustade Sölving. Baby och jag vred oss av skratt, slog varandra och Sölving på skuldrorna och vrålade skrattande rakt ut i luften. Ja, det var en berättelse det, sa Baby. Den blir bättre och bättre för varje gång, Sölving höll med.
Jaha, nu är det inte många mil kvar sa Sölving och talade om vart vi skulle. Jaha, tänkte jag de va ju skönt de då. Äntligen snart på plats. Ja, vi fortsätter väl dådå, sa Baby. Ja, så ska jag berätta färdigt för Exkriminell här om när Baronen och Sniff kokade hembrännt finbrännvin på Härlanda. Baby garvade, ja jag kände ju också Baronen, har nåra minnen av honom. Vi ska presentera dig för Sniff föresten efter det här brytet, han vill träffa dig sa Sölving, innan vi satte oss i bilarna och drog iväg.
Fortsättning följer;
Exkriminell
Det gångna dygnet hade varit fullt av överraskningar. En mycket excentrisk och verbal äldre herre – Sölving – hade presenterat sig för mig som en av min Gudfars gamla bekanta. Han berättade om saker och händelser som jag själv inte visste om, i min egen tidiga historia. Nu skulle jag begåvas med ytterligare en rövarhistoria. Jag hade förstått att det bästa jag kunde göra, var att inte ställa några ”stolliga” frågor. Det kändes bättre att bara luta sig tillbaka och låta historiens vingslag flaxa.
Det här var nog någon gång under början av 50-talet och vi hade precis vunnit ett parti bridge, Sniff och Jag. Vi var ett formidabelt team och brukade för det mesta vinna. Det var inte mycket tid för gemenskap i det gamla cellfängelset, men vissa tider gick det att få sitta i ett gemensamhetsrum. Helt plötsligt slog sig den här nya killen, som hade kommit in under eftermiddagen, ner och började småprata. På stapplande svenska berättade han vad han hette och ville bjuda på en kopp kaffe. Han hade blivit dömd till minst ett års internering, för tjuveri och för att ha hanterat de glada flickorna, berättade han på sitt speciella omskrivande sätt, Sölving skrattade till när han drog sig till minnes detaljer ur detta samtal. Baronen, det var en rolig jäkel ska du veta. Fint kaffe var en lyxartikel för oss på Härlanda, men Baronen berättade att en av hans flickor redan innan han kom hit idag hade lämnat in ett paket med lite attiraljer bland annat ett kilogram Java i vakten.
Vi fick in en flaska varmvatten varje kväll i våra celler, så vi förväntade oss att kaffet skulle vara kallt, men den här killen hade ordnat varmt kaffe. Det enda villkoret för att han skulle bjuda, var att vi skulle ge honom det socker vi brukade ha till tåren. Sniff och Jag blev ju nyfikna på detta villkor så vi accepterade, men utan att ställa någon ”STOLLIG” fråga. Sölving vred på överkroppen när han sa ”STOLLIG” och tittade på mig, där jag satt i bilens framsäte uppmärksamt lyssnande. Jag hade på tungan att fråga om denne Sniff var samme Sniff, som jag hade läst om i Lasse Strömstedts bok ”Grundbulten” men sansade mig snabbt. Jag skruvade lite generat på mig och nickade i samförstånd mot honom, smuttade på brännvinet och sa försiktigt det första jag kunde komma på; Ehh, men eeh skål då.
Jasså, det börjar gå upp ett ljus nu i din mörka knarkarhjärna, sa Sölving sarkastiskt. Jag tänkte på vad Baby varnat mig för, ”han driver gärna med oss som tar amfetamin, men bry dig inte – han testar bara”. Jag fattade ingenting om vad Sölving menade med ”Jasså, det börjar gå upp ett ljus…”? Så jag nickade bara och höll med honom, försökte se fokuserad och seriös ut. Allvarligt log jag ett prövande, kaxigt leende, tog en rejäl sup ur pavan och satte i halsen. Spottande o fräsande försökte jag att inte spy, jag har aldrig tyckt om alkohol. Fick upp vattenflaskan o sköljde bort den förbannade spriten ur munnen. Vevade ner rutan och hulkade ut genom fönstret. Skaru spy i bilen pojk, skrek Sölving o drog in mig. Veva upp rutan för bövelen! Jag hann precis spotta ut, innan jag rycktes in i bilen, torkade mig om munnen och andades ut. Sölving såg jävligt barsk ut när han ruskade på huvudet o muttrade något om jäkla knarkare och veklingar som inte tål fint Brännvin.
Jajaja, sa han sen, om du låter bli och avbryter mig något mer med sådana där jäkla suparfasoner så kanske jag kan fortsätta berätta om Mitt och Sniffs första samtal med denne din Gudfar. Jaja, skål var det, som du precis nyss så påpassligt sa, så kom ju vi också på att det där med sockret det måste på något sätt ha ett samband med alkohol. Och att kunna ta sig en liten lagom försiktig fylla när man sitter på kåken, det är inte helt fel tyckte vi, skrattade han. Vi gav honom naturligtvis vårt socker utan att kommentera detta närmare, men vi undrade över den varma Javan.
Johoo, skrattade Baronen. Ja, han kom ju att kallas Baronen för en mycket speciell och uppmärksammad bedrägeriserie mot Svensk AADEL gubevars, skrattade Sölving, men det är en annan historia. Sölving, drog upp mungiporna i ett leende, kontrollerade farten – jämna 90 km/tim – checkade backspegeln om Baby fortfarande låg på lagom avstånd i sin bil bakom oss och fortsatte nöjt sin berättelse.
Johoo, sa han alltså din Gudfar, sa Sölving belåtet. På knackig svenska blandat med lite romani och finska talade han om för oss att han hade en elsladd som han genom att isolera de avskalade koppartrådarna ifrån varandra med en liten träbit surrade med björntråd, alltså hållbart vanligt svart sytråd, på de avskalade ändarna av sladden hade han satt fast ett rakblad som han brutit på mitten och som också var surrade på var sin sida av träbiten. När han satte in kontakten i väggen hade han alltså en doppvärmare och kunde få varmt vatten när det behagade honom.
Men sedan berättade denne Baronen att han blivit tilldelad ett arbete i biblioteket och att ”den saaatans vaakthelveten” hade sagt att han skulle få ta Sniffs plats som bibliotekarie. Sniff höll på att explodera när han hörde detta, men Baronen lugnade honom snabbt med att han absolut inte hade gått med på detta. Nu hör det till saken att vi tre hade stött på varandra någon gång på Göteborgskrogar och i andra skumma sammanhang, men vi hade aldrig talats vid tidigare. Vi visste lite om varandra allesammans, och det fanns en del respekt för varandras olika kvalifikationer.
Vi kände också till att Baronen hade haft TBC, och att hans ena lunga var bortopererad, trots denna fysiska nedsättning var Baronen känd som en driftig ”hederlig tjuv”. Det fanns inga dåligheter i omlopp om honom. Han berättade för oss att han inte kunde, på grund av sitt handikapp, eller ville, på grund av att han inte ville avslöja för fängelseledningen att han kunde klara av fysiska arbeten, ha något annat arbete och därför hade valt att isoleras under veckorna. Han skulle då bara vara ute på gemenskap några timmar på helgerna och under den korta promenaden på någon av de 12 avgränsade rastgårdarna. Detta tyckte vi var, rent ut sagt för djäkligt. Vi arbetade gemensamt ut en plan för hur Baronen skulle kunna få arbeta tillsammans med Sniff på fängelsebiblioteket.
Sagt och gjort, Sniff anmälde att han var i behov av en hjälpare i biblioteket, detta på grund av en plötslig och mycket stor ökning av läsintresset hos våra medfångar. Utlåningen av böcker ökade dramatiskt under de kommande dagarna och Sniff hade inga möjligheter att klara sitt arbete utan handräckning som vi så vackert kallade den nya bibliotekstjänsten för. Ett par dagar senare hade Sniff och Baronen blivit arbetskamrater. Strax berättade Baronen att han var en jäkel på koka ”praa präännfin” och de började genast smida planer för hur de skulle kunna producera lagom diskret mängd alkohol för ett urval av sina medfångar. En ommöblering av biblioteket var av absolut nödvändighet tvungen. Biblioteket behövde omorganiseras och få ett effektivt katalogiseringssystem. Sölving mös bakom ratten och sneglade då och då mot mig för att kontrollera att jag inte; som han sa ”började knarkpunda med nåt gaaalet”. Jag höll mig fokuserad vid hans berättelse, det var underhållande och lugnt och jag behövde inte hela tiden vara spänd på mitt uppförande inför denna excentriske, oförutsägbara personlighet som jag bara känt i knappt ett dygn. Jag slappnade av och lät det som hände, hända. Jag släppte kontrollen över situationen som jag förstått, ändå inte hade någon möjlighet att kunna påverka. Det kändes jävligt bra – faktiskt.
Biblioteket fick ett litet utrymme till, där skulle katalogiseringen ske. Alla böcker skulle märkas med, Härlanda Fångvårds Cellfängelse, stämpel. Det var noga – fick hela fängelsets vakter reda på - att man inte kom in i detta utrymme och stökade till bland alla pärmar, kataloger, böcker och lappar som visade ett systematiskt katalogiserande av alla böcker i biblioteket upplagt efter ämnesområden, språkområden och vilka olika sorters litterära områden, fakta, fiction religion och läromedel. Här skulle det bli ordning i biblioteket, vakterna var väl´kommna in men de fick se till att de inte stökade runt. Detta gjorde ju naturligtvis att vakterna undvek att gå in i biblioteket och det särskilda utrymmet över huvud taget. Sölving berättade och mös när han tänkte tillbaka. Sniff och Baronen lurade skiten – ursäkta språkvalet – rent ut sagt av hela fängelseledningen, Sölving slog sig på sitt onda knä när han gapskrattande vred sig bakom ratten.
Frustande av smärta och skratt svängde han av vid en rastplats. Ro hit en pava Brännvin, hojtade han barskt. Jag lade inga värderingar på hans smuttande av Brännvin när han körde, den biten fick han helt och hållet ta ansvar för själv, så jag grävde fram en pava ur hans packning. Sölving haltade ut ur bilen och gick skrattande iväg för att pissa, jag gick och satte mig hos Baby som hade gjort i ordning varsin lagom rökare.
Sölving hade tagit fram termosen med kaffe och satt och åt en smörgås, när Baby och jag kom och satte oss vid bordet. Ska ni ha kaffe och smörgås? Vi nöjde oss med en kopp kaffe.
Fortsättning följer
Exkriminell
Efter att ha blivit presenterad för Sölving av Baby, var vi på väg norrut från Stockholm. Vi skulle bryta en av Sveriges största dansrestauranger. Jag hade inte ännu fått reda på vart vi skulle, Sölving ville bara konversera. Men han hade berättat om när han skar upp valvet på Norges Riksbank i Oslo och jag började känna mig bekväm i hans sällskap. Det kanske var det som var meningen, han ville nog lära känna mig på sitt eget sätt- trodde jag!!.
Dianas matpaket var alltid underbara, hon hade packat ned mat som hon visste att vi föredrog. Lite kraftigare kalla pannbiffar med lök o kokt potatis till Sölving. Till Baby och mig, tunna bitar kallskuret med potatissallad. Vi lät oss väl smaka alla tre. Vi åt o småpratade, efter en stund ville Baby höra lite detaljer om stället vi skulle klippa? Sölving muttrade lite surt men började sen o förklara. Det är så här förstår ni, sa han. Vi är på väg till staden X, där finns ett stort nöjespalats. Faciliteten ligger i ett eget hus, centralt i staden och består av tre våningar med restauranger, barer och dansbanor. Allt är samlat i samma hus, det vill säga kontoren där kassaskåpen finns ligger på översta våningsplanet. Enligt de uppgifter jag fått finns där tre skåp, vilka fabrikat jag för övrigt är väl bekanta med, faciliteterna är öppet fem dagar per vecka. Idag och imorgon är det stängt. Vi kommer ha hela palatset för oss själva. Det är så här förstår ni att; Den här månadens hela intäkter ligger nu i dessa skåp och väntar på oss. Vi ska bara gå in, öppna skåpen, ta pengarna och sedan ge oss iväg, dessutom ska vi ta med oss all sprit och tobak som vi kan komma över. Det blir er uppgift att packa detta det är därför vi har två bilar, jag lokaliserar och öppnar skåpen.
Vi är framme vid 1630 i eftermiddag och vi ska gå in vid 0100 inatt, det innebär att ni får disponera cirka sju timmar bäst ni vill. Vi kommer att parkera bilarna på en för ändamålet lugn och avskild P-plats, sedan åker vi fram och parkerar i närheten av faciliteten. Jag kommer disponera min tid till diverse uppgifter som måste utföras innan vi kan gå in. Det är att kontrollera om vissa förberedelser och åtgärder jag gjorde, när jag rekade av palatset, fortfarande är intakta.
Han pratade så allmänt så jag hade lite svårt att föreställa mig själva upplägget, så jag ställde två som jag tyckte, raka frågor som hade kunnat besvaras enkelt. Så jag kläckte ur mig en tydligen jävligt korkad fråga; Hur ska vi ta oss in och är inte stället larmat. Baby började skratta och sparkade mig på smalbenet under bordet. Sölving stramade upp sig och vände stelt på överkroppen mot mig där jag satt bredvid honom vid ett bord på rastplatsen. Hörrödudu, litar du inte på det jag säger, kommenterade han min fråga. Det är kanske du som ska leda hela den här förrättningen. Vad säger du Baby, ska vi låta vår unge vän Exkriminell här leda hela det här bestyret. Baby skakade menande på huvudet och sa till mig att vi kanske skulle gå o ta varsin rökare, för vi hade båda säkert blivit trötta i huvudet av allt det här planerandet som inte vi ville veta så mycket om. Vi skulle ju bara vara Sölving behjälpliga i denna förrättning, gudbevars.
Han tog tag i min arm och vi gick emot hans bil, på vägen dit mumlade han att; Han e lite känslig Sölving på detaljerna o vi behöver inte veta mer än det han säger till oss. De handlar om att lita på att han har alla detaljer klara och det ska du veta, att de har han – gubben. Han kan va lite jobbig ibland, men bry dig inte, han har glömt din fråga redan. Men var beredd på att det kan komma nån halvgiftigt kommentar när vi ska åka igen. Å särskilt nu när vi ska ta varsin färdknäpp, nu kommer han å testa dig, eftersom han gillar å driva med oss som tar tjack. Han har ju aldrig knarkat själv o han gillar inte snurriga pundarjävlar, som han uttrycker sig. Hahaha, men de e bara o hålla med han å ge fan i å komma med några smarta lösningar. Så ta de lugnt bara. Jag började känna mig lite obekväm igen å sa till Baby att; Va fan, vicken stånkig jävel de e de där du. Baby garva o höll me. Men som sagt, han kan de här bitarna, så de e bara å haka på å göra som han säger. OK? Jaja, svara jag, höll med om att de e nog säkrast så.
Vi tog de lite lugnt i bilen o lyssna på Gasolins This is my life, rökte en holk o punda lite me diverse småpund. Efter en stund haltade Sölving fram till Volvon o sa barskt; Det är dags att fortsätta vår färd mot förrättningsstället, om det passar herrarna? Eller Ni kanske hellre vill stanna här och punda hela eftermiddagen? grymtade han. Han vände tvärt på klacken o haltade snabbt iväg till sin ögonsten, bilen – Forden. Hörru, rappa på nu för helvete, för han drar iväg direkt när han startat bilen, hojtade Baby. Jag greppade en vattenflaska å rusade iväg, hann precis hoppa in innan han drog iväg me en jävla fart. De skrek till när däcken kanade iväg å drev upp tjock rök ur asfalten. Jag drog igen dörren å satte mig tillrätta. Fan, du kör ju som en jävla biltjyv ju – Sölving, försökte jag starta den nya konversationsomgången med.
Hörrödudu, du ska veta att jag var mycket väl bekant med din Gudfar – Baronen. Så många timmar, dagar, månader och år, som vi satt internerade på Härlanda och andra fängelser under 50 och 60-talen. De gånger under straffarbetet som vi hade möjligheter att konversera han och jag, berättade han alltid om sin lilla Gudson. Den lilla krabaten – Exkriminell, Baronni’s ögonsten som han kallade dig och som han var så engagerad i. Och här sitter han alltså, Exkriminell, livs levande bredvid mig i min Ford på väg till en tjänsteförrättning och tror att han ska få leda förrättningen!
Han började gapskratta, det trodde du inte va? Nu blev du allt väldigt förvånad va? Nu fick jag dig allt med knarksprutan i armvecket, nu blev du allt jävvvliiigggt förvånad va? Att jag skulle börja berätta om Gudfar Baronen, det var det sista du kunde föreställa dig, va? Hahaha, nu blev du svarslös, men det är bra för så vill jag ha dig just nu, förstår du. Det snurrade till i min amfetaminhjärna och jag svalde snabbt en halv Fortalgesic. En smärtstillande och för oss tjackpundare lugnande receptbelagd medicin, som var jävligt effektiv vid plötsliga orostillstånd som kunde förvärras av tjacket. Sölving, slet upp kvartingen ur innerfickan. Gav den till mig och sa skål, ta nu en rejäl sup och visa att du är Baronens Gudson, för din Gudfar det var en jävel på att kunna ordna hembränt när vi satt internerade. Dessutom så knarkade han aldrig heller, han höll sig till spriten precis som jag.
Återigen satt ja bara och gapa, inte första gången sen jag blev presenterad för denne man. Å de hade inte ens gått ett dygn. Jag hade inte en aning om att han kände Baronen. Visst visste jag att min Gudfar hade varit kriminell och setat i fängelse åtskilliga gånger. Att han dessutom allt sedan jag var en liten parvel hade förmedlat kriminella koder nödvändiga för min utveckling för att tillägna mig en kriminell livsstil, hade jag ju också förstått sent omsider. Men han hade aldrig någonsin berättat om någon kriminell bekant och han hade heller aldrig låtit mig träffa någon i hans sällskap. Nu förstod jag att han i stunder av förtroende, som det lätt utvecklas till, när män tvingas umgås i fängelser under strikt disciplin ibland under många år – hade berättat om sin Gudson. Säkert hade han fått samma sorts förtroenden i gengäld.
Ta en rejäl sup nu och luta dig tillbaka, så ska jag berätta en underhållande historia för dig, pratade Sölving. Det är några timmars färd kvar innan vi är framme och jag tänker inte ge dig något mer tillfälle att komma med någon stollig fråga. Sölving gapskrattade slog sig på sitt onda knä med knytnäven, grymtade till o roffade åt sig kvartingen, tog en sup, slängde tillbaka pavan till mig och sa att jag kunde dricka upp resten. Sedan började han berätta om Baronens hembränningsapparat i biblioteket på Härlanda.
Fortsättning följer; Del 4:2 publiceras samma tid om ett dygn.
Med vänlig hälsning
Exkriminell
Efter en av de mest märkliga presentationer jag dittills hade fått uppleva under den kriminella tiden, följde en lika märklig dag. Jag hade fått sova ut hos en av Sveriges mest profilerade kriminella person och det var en ovanlig och något frustrerande upplevelse. Jag hade inte riktigt greppat hur jag skulle handskas med situationen. Baby bara garvade och jag gjorde vad jag kunde för att flina med.
Efter att ha berättat Revisorstoryn för Sölving, nickade han stilla och grävde fram kvartingen med Renat. Han skruvade av kapsylen, jag trodde han tänkte ta sig en sup, men han gav mig pavan och sa till mig att ta en sup. Jag började protestera och sa att jag inte dricker sprit. Då sa han barskt; Hörrödudu! Att JAG ber någon dricka med MIG, DET hör faktiskt till ovanligheterna. Jag skulle aldrig drömma om att skåla med dig i vanliga fall, men nu sitter vi ytterst privat här i min bil och är på väg och ska arbeta på en av Sveriges största dansrestauranger. Jag tog reda på lite om dig, innan jag sa till igår att du skulle följa med på den här tjänsteförrättningen. Jag har lyssnat på din story och är glad för att jag har valt rätt, för du ska veta att det är många som vill följa med på ett sådant här uppdrag. Nu bjuder jag dig en sup för att jag tycker du är värd en sup, då är det bara att ta en liten rackare. Sölving talade lugnt och övertygande, jag började förstå att jag varit nära sumpa hela mitt renommé om ”katter och hermeliner”. Jag bockade och tackade så mycket för det förtroende han visat mig och tog en liten sup, han gav mig kapsylen och bad mig skruva på den.
Sölving såg nöjd ut där han satt bakom ratten, landskapet for förbi i lagliga 90 km/tim, vi var på väg norrut och han började berätta om sig själv. Jag skulle nu få höra storyn om en av hans mest lyckade Tjänsteförrättningar. Den om hur han 1949 ensam lyckades skära upp valvet på Norges Riksbank i Oslo och komma undan med 249 000 Nkr. En mycket stor och avsevärd summa kontanter på den tiden.
Jag hade varit i Oslo och rekat, berättade han. Hälsat på en bekant som bodde där och som jag suttit i fängelse med under ett par år. Jag var inne på Riksbanken för att växla Skr till norska och som av en inneboende instinkt i mitt kriminella medvetande och sätt att se vilka möjligheter det kunde finnas att göra en kupp mot tjänstestället i fråga, tittade jag mig diskret omkring i lokalerna. Jag registrerade allt jag såg och kom fram till att det inte skulle vara omöjligt att kunna göra ett oanmält uttag. Därpå bestämde jag mig snabbt för att växla en större summa Skr, så att jag skulle kunna promenera in i banken för att växla tillbaka de Nkr jag inte skulle spendera.
Sagt och gjort, när min vistelse i den underbara staden Oslo var till ända gjorde jag ett nytt besök för att reka av det som jag nödvändigtvis måste veta för att mitt oanmälda nästa besök skulle bli givande. Jag växlade de Nkr jag hade kvar till Skr. När jag kom tillbaka till Göteborg, där jag bodde vid den tiden, bad jag min kära hustru att sömma ett antal rektangulära lakansstora tygstycken. Men de måste vara i svart kulööör, skrattade Sölving.
Jag hade slappnat av och började tycka att denna resa ju faktiskt inte var så oangenäm. Dessutom, att få lyssna till en av denne förbrytares kupper var ju faktiskt riktigt spännande och underhållande. Jag hade vant mig vid hans gammalmodiga sätt att prata och tyckte att han faktiskt var riktigt charmig och rolig i sitt sätt. Då och då hivade han upp kvartingen, bad mig skruva av kapsylen och tog sig en liten sup. Han erbjöd inte mig något mer, det var jag tacksam för.
Under en långhelg, när allt i Norge var stängt, hade jag diskret brutit mig in i ifrågavarande lokaliteter. Jag monterade upp tygstyckena över och runt hela valvet, det fick inte finnas den minsta lilla glipa. Jag ville ju inte att skenet från brännaren skulle avslöja vad som pågick inne i lokalen. Någon förbipasserande skulle ju kunna lägga märke till ljusskenet. Nu hör det till saken att jag redan på den tiden var skicklig i mitt arbete. Jag finner en ära i att utföra ett fullgott resultat av mina förrättningar och därför är jag alltid noggrann i förberedelser, under själva förrättningen men också hur jag på enklast och mest diskreta vis ska kunna ta mig ifrån platsen när uppdraget är slutfört, berättade han. Allt detta var noggrant förberett, själva inbrottet och att skära upp valvet var relativt enkelt även om det tog ett dygn. Men jag hade med mig matsäck att äta och vatten att dricka. När man skär upp ett valv, måste man vara noga med att inte skada reglarna som drar kolvarna som låser och låser upp. Det är dem man vill komma åt, reglarna fäster vid kolvarna och dem måste man kunna lossa för att kolvarna ska släppa, förklarade Sölving. Men till saken hör att på den tiden var det inte några legeringar i stålet som gjorde det besvärligt att skära, det var som att sticka en kniv i smöret. Det handlade bara om att få den exakta värmen för att stålet skulle smälta och smidigt rinna undan. Den härligaste känslan, berättade Sölving, är att skåpet ger ifrån sig en suck när man öppnar. Det beror på att syret i valvet eller skåpet har försvunnit av värmen när man skär eller spränger. Man bänder upp dörren och precis när den öppnas ger den ifrån sig en suck, det ger en mycket speciell känsla tycker jag, sa han. Det är en bekräftelse på ett bra utfört arbete. När jag såg sedelbuntarna ligga uppradade var jag glad för att jag tagit med mig de stora sjömanssäckarna. Det var mycket stålar tänkte jag i mitt stilla sinne, det var ju alldeles utmärkt att jag fick min lön för den möda jag hade lagt på denna tjänsteförrättning.
Det ska jag säga dig Exkriminell, det var en alldeles förnämlig känsla jag fick i min kropp när jag packade ner denna avsevärda summa stålar, skrattade han. Jag lämnade kvar brytutrustningen, tog bara med mig vattenflaskan och kofoten. Säckarna och portföljen drog jag fram till bakdörren. Jag tog portföljen och gick diskret ut på innergården, gick ut på gatan och runt hörnet där jag hade min amerikanare, en Buick. Startade bilen, körde runt och backade in på gården. In i Banken, lyfte ut kofot, vattenflaska och sjömanssäckarna. Lastade in allt utom vattnet i bagaget, stängde diskrét dörren till Riksbanken och luckan på bilen. Satte mig bakom ratten på Buicken och rattade hem till Sverige. När jag kom hem bar jag upp säckarna till ett utrymme jag hade i min bostad, där jag räknade min lön. 249 000 norska Riksdaler, därefter bjöd jag med mig min kära hustru på Restaurang Trädgården, där åt vi gott dansade och hade trevligt. Hur jag spenderade pengarna är en annan historia. Det kostade en del att få dem växlade till gångbara svenska kronor, men när man som jag lever på att göra sådana här tjänsteförrättningar träffar man alla sorters människor.
Vad blinkar han nu efter då, kommenterade Sölving barskt, bromsade försiktigt farten och svängde in på ett rastställe. Baby kom fram till oss och talade om att han behövde få sig en bit mat och därefter en dos Piggelin. Han undrade om inte vi var hungriga, visade en korg med mat som vår alltid lika pigga och alerta, skönhet Diana hade packat som färdkost. Sölving muttrade nöjt och stilla sitt godkännande.
Fortsättning följer;
Exkriminell
Jag hade på ett märkligt sätt blivit presenterad för den förste och störste dynamitarden i Sverige, på den tiden det begav sig. Efter en tallrik gröt och ett par ostfrallor, somnade jag som en stock i Sölving’s utdragssoffa i hans vardagsrum. Det gällde att ha sovit ut för jag skulle följa med på ett bryt som jag inte hade en aning om vad det innebar, eller vart i Sverige det låg någonstans. Det enda jag visste var att kl 4 skulle jag väckas.
God morgon Exkriminell, dags att kliva upp kl är 0400. Jag tittade på Rolexen, prick 4. Jag tog handduken han lagt fram och klev in i duschen. Lite piggare men fortfarande trött – man sover inte mycket när man knarkar och har man väl somnat vill man gärna fortsätta .
I köket var framdukat havregrynsgröt, en kanna mjölk, strösocker och varsin ostfralla. Kokkaffet stod och drog i kannan. Du pratar i sömnen – jag sa ju att jag inte ville bli störd, muttrade Sölving surt. Jag ber så mycket om ursäkt, stammade jag. Hoppas att jag inte sa nåt begripligt, sa jag o försökte muntra upp stämningen. Han drog på läpparna som i ett litet leende. Nej, jag förstod inte ett skvatt och det var ju tur det, skrattade han. Jag har öronproppar som jag fick använda, du var ganska högljudd. Och ändå har jag lite nedsatt hörsel från alla gånger jag sprängt, sa han. Nu äter vi och tar en kopp kaffe, sen kan du gå upp till Baby och piggna till. Kom ner hit kl 0500, du får hjälpa mig att bära utrustningen till bilen. Baby åker i sin Volvo 245, du åker med mig i min Ford herrgårdsvagn.
Baby var redan pigg, när jag klev in. Han garvade, Diana provade värstingdamkläder som vi hade snott när vi tömde en boutique ett par dar tidigare. Hon var så jävla snygg och hon passade i precis allt, hon kom fram i värsta sexiga klänningen och gav mig en kyss. Har Sölving matat dig med gröt o fralla, fråga hon. Hehehe, jo då de förstod du va? Kom ska jag hjälpa dig me lite Piggelin, om jag känner Sölving rätt så har Baby o du en tid att passa, eller hur?
Vi tog med oss tjack så vi skulle klara oss ett dygn, om det skulle dra ut på tiden. Pigga och alerta knackade vi på hos Sölving prick 5. Han hade plockat fram attiraljerna som behövdes för jobbet. En liten vagn med skärbrännare plus två extra fem liters acetylen och syrgas, overaller tre stycken, ett paket med tändhattar och dynamit med tillhörande elektriska prylar, ett elektrisk mätverktyg med ett antal trådar i vars ände var små krokodilklämmor, plus diverse brytverktyg. Ja, de enda verktyg ni har med er är väl de där jävla knarkverktygen, sa Sölving barskt. Det är ju tur då att det är ordning och reda på mig så att vi får med oss det vi behöver, muttrade han surt, men med glimten i ögat.
Hugg i här nu, sa han och öppnade dörren. Baby och jag fick bära, Sölving haltade visslande före. Han öppnade bakluckan till Forden, lutade sig fram och lyfte luckan till reservhjulet. I stället för reservhjul fanns där remmar som var fastskruvade i chassiet, han frågade Baby om han hade hjulet i Volvon. Därefter bad han oss ge honom utrustningen i den ordning han sa till om, han spände vant fast tuber och allt det andra på avsedd plats, överst la han overallerna. Han tittade på sitt gamla armbandsur, av märket Millionier, nickade nöjt, hoppade in i bilen och backade ut på gatan, växlade och drog iväg ganska fort. Baby rusade iväg till Volvon och körde efter.
Jag plockade fram kassettbandet där jag spelat in mina favoritlåtar och tryckte in den i bilens bandare. Gasolin – ”This is my life”, började spelas upp. Sölving tvärnitade, lutade sig fram och tryckte ut bandet. Här ska faan inte spelas nån jääävla rockmusik, här ska KONVERSERAS, röt han innan han tog fram en kvarting Renat ur innerfickan skruvade av kapsylen och tog en djup klunk. Han vevade ner rutan för att kasta ut bandet, precis då dök Baby fram och tog bandet ur hans näve. Baby skrattade och sa att han hade förstått vad som hänt och ville rädda mitt band från att kastas. Jag bara satt och gapade, undrade stilla vad jag gett mig in på?
Sölving började konversera, ”jag har hört att du kan konversera både katter och hermeliner” sa han. Jasså, sa jag. Fattade inte riktigt med en gång vad han menade. Efter en stund gick det upp ett ljus. Han menade att jag har en förmåga att snacka mig ut ur knepiga situationer. Baby hade talat om för honom att jag klarat mig från ett bryt genom att snacka mig loss. Jag hade lurat vakterna att jag var Revisor och var tvungen göra en stor revision för ett stort oljebolag. Då hade jag, efter att ha varit där en hel påskhelg, klarat mig ut med en massa kontanter och företagscheckar som jag sedan löst in för stora belopp. Sölving ville höra storyn. Mer om de nån annan gång.
Fortsättning följer
Exkriminell
I en artikelserie kommer jag då och då berätta om händelser, och personer jag lärt känna under de 45 år jag levde med en kriminell livsstil. Många av personerna är numera avlidna och de brott jag berättar om är preskriberade.
Vid ett av de första beställda inbrotten jag deltog i, utspelade sig följande intressanta händelser. Vi skulle ”klippa” – på den tiden – Norrlands största dansrestaurang. Vid detta tillfälle lärde jag känna Sveriges första och mest kända dynamitard. ”Sölving”, då var han i 70-årsåldern och var detta uppdrags chef.
– Hej, är det du som är ”Exkriminell”? Jag tittade på ”Baby”, en gammal internerad gangster i 60-årsåldern, som jag bodde inneboende hos för tillfället. Han flinade och signalerade nickande att jag skulle säga ja!
– Jaha, bra! Kl 20.00 skall Du komma ner till mig. Du får sova hos mig inatt, för tidigt imorgon skall Baby, Du och Jag åka iväg på en Tjänsteförrättning, kommenderade han; nickade, haltade ut och slog igen dörren.
Jag satt och gapade. Baby och Diana gapskrattade efter en stund förklarade Baby, fortfarande skrattande.
– De där, de va Sölving. Han e lite pompös och gammalmodig av sig, men du ska veta att den mannen har alla hemma! Han har valt ut dig att åka med oss till ett ställe som vi ska klippa. Jag får inte berätta mer och fråga inte när du kommer ner till han. Han e van o bestämma i såna här bryt. De e han som håller upplägget så att säga, berättade Baby.
Jag hade gjort en serie lyckade inbrott och bedrägerier som uppmärksammats av denna speciella krets av banditer som jag nu arbetade tillsammans med. Det började med att jag blev uppsökt av en person som jag kände flyktigt, efter att ha träffat honom hos en av de amfetaminlangare jag lärt känna redan på 60-talet. Till saken hör att jag köpte ganska stora mängder amfetamin för eget bruk. Jag tog god tid på mig när jag planerade mina inbrott och andra kriminella aktiviteter jag sysslade med. För det mesta gick det bra och jag behövde inte bryta ”varje natt” så att säga.
Den här personen frågade ut mig och bjöd med mig på ett enkelt inbrott, de va inga problem, jag gjorde som han sa. Vi gjorde ett flertal ganska avancerade kupper efter det, men det återkommer jag till i en annan artikel i serien.
I alla fall så presenterade han mig för Baby och på den vägen var det. Prick Kl åtta ringde jag på hos Sölving, jag var ganska nervös, hade inte en aning om vad som skulle hända?
Han öppnade och visade in mig i köket, där var dukat med två ostfrallor och en tallrik mannagrynsgröt. Strösocker, kanel och en kanna mjölk stod på bordet. Sölving beordrade mig att äta kvällsmaten, men först visade han mig till utdragssoffan i vardagsrummet där han bäddat åt mig. Jag sover i mitt sovrum sa han och jag vill inte bli störd, sa han barskt. Vi gick ut i köket; ”ät du” sa han, ”jag har redan ätit”. Han var inte mycket för att prata, utan han satt och betraktade mig när jag åt. Efter en stund sa han; ”Det är bra att du äter, fastän att du tar sådant där jävla knark”. Jag nickade bara. ”Det är bäst att du går och lägger dig utan att ta något mer nu i kväll. Du behöver sova, för vi ska upp tidigt. Jag väcker dig kl 0400”, sa han och gick in till sig och stängde dörren försiktigt. Efter en stund ropade han, ”och jag vill inte bli störd, förstår du det?” Jorå, god natt, svarade jag.
Fortsättning följer;
exkriminell
Att lyckas lägga av med droger och kriminalitet efter ett mångårigt missbruk och ett flertal fängelsestraff i bagaget, är ingen dans på rosor.
Även om jag hade ett seriöst och ärligt uppsåt att lägga av med kriminaliteten och amfetaminet, gällde det att kunna övertyga min omgivning om detta. Omgivningen var i detta fall frivården, personalen på fängelset, kriminalvårdsregionen som skulle bevilja utslussen (P56 vård utanför anstalt) samt kostnaden för denna och socialtjänsten som skulle teckna ansvarsförbindelsen, för tiden efter villkorlig frigivning (i regel ett år).
Samt, det kanske viktigaste, ens nära och kära. Utan deras stöd skulle det bli mycket svårt.
Jag som skriver denna artikel, har erfarenheter av hela kedjan av instanser som ska övertygas. Men trots att jag har mina nära och kära och ett gott socialt nätverk som stöttar mig, trots att jag har en utbildning att falla tillbaka på och trots att jag är fokuserad, målinriktad och ytterst seriös i mitt uppsåt – att lyckas – är det inte lätt.
Mitt arbete att avhålla mig från droger och kriminalitet, är ständigt pågående. I snart fyra år har jag varje morgon knutit min näve och lovat mig själv, idag ska bli en bra dag.
Men i morgon är en ny dag.
Här är min berättelse.
Det tog 40 år av kriminalitet och missbruk innan jag bestämde mig, nu får det vara nog. Jag gjorde ett val, jag hade tröttnat. Nu fick det vara nog.
Jag hade suttit av tre kortare fängelsestraff under 2000-talet. Jag hade dessutom ett straff kvar som jag skulle avtjäna, 14 månader. Det straffet låg hos Hovrätten och jag förstod att det skulle bli fastställt.
När jag bestämde att nu får det vara nog, förstod jag att av myndigheterna måste jag kräva min rätt att få hjälp. Jag förstod att jag var tvungen att synliggöra mig för att alla ovan nämnda parter skulle förstå, att denna man ska vi satsa på.
Av mina nära kunde jag bara önska att de ville ge mig tillit.
Mitt första steg var att visa mina nära och kära att jag hade ett ärligt och uppriktigt uppsåt. De trodde de på mig, fullt ut och gav mig sitt fulla stöd.
Steg två var att engagera mig i en organisation – KRIS – som arbetar för att hjälpa kriminella som vill lägga av. De välkomnade mig.
Steg tre var att med hjälp av organisationen få en tillfällig bostad. De hjälpte mig.
Steg fyra var att varje dag gå på NA-möten. Där cementerades mitt beslut.
Steg fem var att formulera en plan för hur jag skulle lyckas hålla fast vid mitt val också under verkställigheten. Denna plan presenterade jag för Frivården. Vi tog gemensamt de nödvändiga kontakterna vid dels det fängelse jag skulle avtjäna straffet, dels Socialförvaltningen, dels de tänkbara p 56 placeringarna, dels sysselsättning och öppenvård under p 56an och slutligen, ett stödboende efter den villkorliga frigivningen. Frivården, engagerade sig och gav mig fullt stöd.
Efter mitt val att förändra mitt liv, ställde jag in mig på ett fängelse utanför Södertälje för att påbörja min verkställighet. Väl där lämnade jag omedelbart in en anhållan om att få en plats vid behandlingsavdelningen. Jag blev intervjuad av personal från avdelningen och presenterade min plan. Reaktionen blev omedelbart positiv.
– Jag har aldrig tidigare träffat någon klient som presenterat en så konkret, fokuserad och realistisk verkställighetsplanering. I vanliga fall har klienterna en onyanserad och orealistisk bild av hur de vill ha det, sade min handledare. En vecka efter intervjun, var jag på behandlingsavdelningen. Min inställning under hela verkställigheten var fokuserad, målinriktad och seriös. Därför gavs jag också ett oreserverat stöd. Min handledare hjälpte mig att hitta rätt i djungeln av behandlingsalternativ.
Under hela tiden jag satt inne finslipade vi tillsammans den planering jag hade haft med mig.
Med den här berättelsen vill jag säga att jag fick det stöd jag kunde kräva av Frivården och av Kriminalvården. Utan deras aktiva medverkan hade jag kanske inte lyckats så väl som jag gjort. Men de e för jävligt att man måste kräva att få stödet. Och man måste vara jävligt inriktad på målet hela tiden.
Men jag vill också framhålla att jag anser mig själv vara privilegierad. Jag menar att en mycket stor andel av fångarna inte har de förutsättningarna som jag har. Många saknar ett socialt nätverk, de saknar utbildning, de saknar i princip förutsättningar för att kunna klara sig. Här vilar ett enormt ansvar på Kriminalvården att ge dem som saknar förutsättningarna, men som vill en förändring, chansen.
Men det är framförallt det egna valet som är avgörande. Och man måste hitta något som väger upp – det trots allt ansvarslösa fria livet som kriminell/narkoman – Något som är mera lockande.
Sensmoral; Man måste vara jävligt frisk för att lyckas!!!
Exkriminell; är utbildad journalist vid Journalisthögskolan i Stockholm 1986-87. Har arbetat som freelance och varit anställd vid tidningsredaktioner. Numera sysselsätter han sig med freelance journalistik och ideellt stöd för privatpersoner, organisationer och föreningar.
Jag var en gangster
2009/06/22
Den 5:e och sista artikeln i Exkriminell´s samarbete med www.jenslapidus.se Den före detta gangstern/narkomanen har lämnat det aktiva arbetet i Kris-föreningen. Han lever idag hederligt/drogfritt och arbetar ideéllt för olika stödorganisationer och som stödperson.
Vad är en gangster? Medlem i en subkultur bestående av löst sammansatta grupperingar av människor, med ett gemensamt arbete/intresse av kriminalitet och droger. Medlemmarna byter med jämna intervaller grupperingar och bygger på så sätt ett stort kontaktnät av människor med de gemensamma intressena som värdegrund. De tillbringar dessutom många långa gemensamma år på institutioner/fängelser, där nätverket knyts samman och utvecklas.
Jag är född någon gång på 1950-talet i en liten stad i västra Sverige. Det första minnet jag har av någon kriminell var min morbror, min Gudfar; han höll mig när jag döptes.
Han var i den tidens kriminella kretsar (fängelsekunder dömda till internering) känd som ”Baronen”, anledningen till det var att han gjorde en omfattande bedrägeriserie mot ”högreståndsfamiljer” i Sverige. Bedrägerierna gick till som så att han tillsammans med ett koppel flickor – dessa flickor skulle liksom ”smörja” hans blivande långivare – reste runt i landet. Han presenterade sig som en tysk Baron som under andra världskriget flytt från Tyskland. Anledningen till flykten var att han inte sympatiserade med nazisterna. Detta tema var alldeles utmärkt väl formulerat och den svenska adeln föll som käglor för den väl artikulerande rysk/finska gangstern, som dessutom hade; den rätta preussiska högreståndsaccenten, i sitt tyska uttal. Han behövde låna medel för att kunna återvända till det krigshärjade Tyskland för att ta sitt arv, familjens gods, i ”besittning”.
Tillbaka till mitt minne: Jag var fyra år och höll min far och min Gudfar i handen. Vi väntade på att ett tåg skulle anlända till stadens Centralstation. I en del av tågets vagnar fanns finska flickor, de hade kommit till Sverige för att arbeta i stadens textilindustri. Vid de samtal som följde kunde jag fatta så pass mycket att somliga flickor erbjöds en ”bättre” tillvaro än att arbeta skift på en skitig textilfabrik. Jag frågade min morbror ”varför har du så många fruar …”? Han svarade, ”det är för att jag bara har en lunga och kan inte arbeta, därför arbetar mina fruar åt mig …”
Den typen av frågor upprepades under årens lopp och den typen av kryptiska svar återupprepades likaså. Enkelt och koncist, men det tog många år innan jag så småningom förstod innebörden i vad han egentligen menade? En långsam inlärning, Det finns inga genvägar! Detta är den uråldriga modellen i denna subkulturs metodik för inlärning. Det finns inga genvägar! Du måste själv finna din väg, den ”rätta” vägen i denna värld av kriminalitet. Går du snett där, då går du vilse och då stoppas din bana. Det finns inga genvägar!
Frihetsberövanden, åren gick fort, jag förhärdades och växte in i den kriminella världen. Jag fick hela tiden göra mina lärosteg, ett misstag leder till eget fängelsestraff. Misstag som drabbar den egna kretsen är inte accepterade. Jag var väldigt vaken och fokuserad, jag hade tur eller så hade jag ”änglavakt”. Mina fel och brister drabbade ingen i min krets. Jag fick göra min tid på ”ungdomsvårdsskola”, drygt ett år. Jag fick göra mina ”fängelsevoltor”, sammanlagt cirka sju år. Jag förhärdades ännu mer och hade hela tiden en plats i den kriminella hierarkin.
Knarket, centralstimulerande medel, det började på 60-talet med Preludin, därefter Fenmetralin och sedan Amfetamin. Knark, en metod att stimulera kriminaliteten och att ytterligare legitimera livsstilen och ta sin plats i den kriminella subkulturen.
Brotten, på 60-talet inbrott, stölder, bedrägerier och narkotikabrott. På 1960-70talen ”bombades” trakten där jag bodde av narkotika, centralstimulerande medel. Det fanns hur mycket som helst. Jag hade i princip ”fri tillgång”. Det blev ”krig” mellan olika rivaliserande grupper. Det blev otäckt, det hittades döda människor i skogarna. Somliga var inte ens ”saknade”.
Dags att byta bransch. 70-tal, vi kände till varenda skogsväg i trakterna. Bank/Postrån, det var enkelt det gav snabba cash, det blev ett antal tills vi närapå ”torskade”.
Dags att byta bransch. Sälja narkotika, det fanns en marknad, men man fick inte bli för ”stor”. Lagom tolererades. Bra med flera lokala aktörer med leverantörer från andra avlägsna orter. Svårare för polisen att hålla ”koll”. Blev för stor.
Dags att byta bransch. Flera grova stölder, tillsammans med kriminella som jag presenterades för. ”Hej de e Baby, jag vill presentera dig för en förmåga. Han rör sig vant både bland katter å hermeliner”. Det blev flera stora stötar, vi åkte på turné tillsammans med turnéledare för beställda ”arbetsuppgifter”. Åk dit, bryt, spräng och/eller packa det som ska hämtas, leverera och få betalt. Lätt som en plätt. Torskade, har aldrig haft en målskamrat, då behöver man inte vara orolig för att det ska bli fel. Tog mitt straff, det ingår i den kriminella livsstilen. De e bara å vissla, bita ihop och se glad ut.
Dags att byta bransch. Bedrägerier, grova sådana. Mycket pengar, cash varje månad under flera års tid. Ingen att dela med, tappade fokus och knarkade alldeles för mycket. Månad efter månad, år efter år fyllde jag i en blankett, signerade den och väntade på avin med pengarna. Det blev kaos och förfallet eskalerade. Jag var fast i min tro på min egen fullkomlighet, jag var torsk både på mig själv och på knarket. Ensam, totalt nerknarkad allt jag tog i mat, cigg allt smakade tjack, mitt svett som alltid rann ur mina porer var rent tjack. Jag var smal, fladdrig och hade inte ens förstånd att vara ”nojig”. Men en enda sak förstod jag, att; snart torskar jag.
Garderade mig och mycket riktigt, blev hämtad av polis. Tidigt en morgon, två Ekopoliser med dragna vapen, med orden: ”God morgon …, nu har vi dig på minst fyra år så de e bara å packa å följa me här”. Garderingen lyckades, jag gick loss.
Dags att byta bransch. Försökte, försökte och försökte igen, men inget fungerade längre. Alla sensationer hade tagit slut. De extraordinära verklighetstillstånden infann sig inte längre.
Dessutom, mina nära och kära hade börjat tröttna på mig.
Började leta efter nåt, men jag visste inte vad. Kanske, var det en möjlighet att kunna sluta? Jag hade precis muckat, påtänd och fulladdad med tjack och ytterligare 14 månader att göra, som låg hos Hovrätten, för tjack och vapen.
Bara en tidsfråga innan jag ”flög” på nytt. Saknade beredskap, totalt nerknarkad, kaos och helt utan framförhållning. Ett hekto tjack, en timme i taget och ytterligare år på kåken var vad som väntade. DÅ; kom ”Kusin” … med en ny sensation!! HÄHÄHÄ -Tjjjenaaaa, kusiiin! Va faaan håller du på me? Åk å lämna tillbaka tjacket, Gå å lägg dig å sov, å sen kommer du ner till KRIS.
Den stora, starka, elaka, tokiga, galna och superkriminelle gangstern …, en mycket god gammal vän i gangstervärlden. Jag kände inte igen honom, lugn, stabil, trygg och nyktert leende sa han; ”kan jag så kan du”. Då slog det mig plötsligt, det är detta jag har letat efter. Nu har jag chansen, tar jag den inte nu kommer den aldrig igen. Jag frågade? Han berättade! Jag nappade.
Jag slutade att vara gangster december 2005.
exkriminell
